Ok, gatlyktorna är inte tända, det är ju i alla fall någonting.
Och solen som går ner klockan 15.03 idag kommer om bara en vecka att hålla sig uppe ytterligare elva minuter. Totalt blir dagsljustiden, om man nu kan kalla det här dagsljus, hela sjutton minuter längre. Sjutton minuter! Det är tur att det tar en vecka i alla fall, så att man hinner vänja sig.
Om man skulle ta och göra någonting av det som finns i kylen…
Eller en helt ny kategori, kanske: saker som ser ut att tycka synd om sig själva.
Finns att köpa på PSapotek vid s:t eriksplan.
Duschsandal heter den, påstås vara ett så kallat Hjälpmedel.
Tortyrredskap skulle jag säga, föreställ dig bara känslan när du sätter din (nyduschade?) fot i den. Raspandet under fotsulan, lite bestämt precis under foten och mer kittlande längs med fotens sidor. Och ovanborsten, in mellan tårna.
Tänk bara om man hade haft en sådan att plåga kalsonggubben* med…
(* dag 3 av 62.)
Jag hörde att det kom in en mygga,
Jag hörde den och jag hade rätt bra koll på var den var. Trodde jag.
Fullt påklädd som jag var tänkte jag att enda stället den kunde sticka var i området kring huvudet och då skulle jag höra den först, tänkte jag och drog upp tröjans luva över huvudet och fortsatte att skriva.
Det lilla aset stack mig i foten, genom strumpan, i höger pektå, precis ovanför nageln.
Det kan vara det värsta stället.
Tjugosju minuter kvar till tre dagars ledighet.
Och med tjugosju minuter kvar härdar jag inte ut längre utan äter en tomat.
Kan vara arbetsdagens höjdpunkt.
Edit: Ja, men visst är det väl självklart att man får ett inkommande samtal när man sitter där med en halv tomat i munnen?
- ”Y, som i Yngve?”
- ”Nej nej! I… i som i igelkott!”
Själva tanken med att ta en bild av ”belysningspelaren” som jag brukar sitta på när jag väntar på T efter jobbet, var att visa hur synd det var om mig som inte kunde sitta på den. För att något eländes fågelskrälle hade bajsat på den.
Det var först när jag tittade på bilden ett par timmar senare som jag lade märke till den skräckblandade avskyn hos den lilla varelsen och att den stackaren hade fågelbajs i ögat.
–Morfars begravning var så underbart vacker. Du skulle ha varit med, men du är för liten för det, man vill inte ha barn i kyrkan. Den var så underbart ljus, så stillsam.
Och blommorna, vita rosor… precis som han ville ha det. Kan du rita blommorna åt mormor?
– ..
– Du som ritar så fint lilla vän, du kan väl rita blommorna för mormor?
– Här..
– Åh, du är jätteduktig på att rita, inte som mormor, mormor har aldrig funnit något nöje i att rita förstår du… vänta så ska jag visa dig… såhär stod de, på vardera sidan… och så kistan i mitten. Kan du rita det?
– Vad fint du har ritat morfars begravning. Ska vi rita mormors nu? Kom så ritar vi mormors begravning.
– Men du är inte död!
– Nej, men vet du, Ingrid lilla, en dag kommer mormor att dö och då vill du väl ge mormor en vacker begravning?
– ..
– Sådärja, röda rosor vill mormor ha… och kistan kan du göra vit.
Från Adrenalins ”udda strump”-påse. < klickbar länk.
Jag fick en bacio en gång, till kaffet, av den där trevliga killen i t-banefiket vid Odenplan. en sådan där liten chokladpralin inslagen i silvrig folie med blå stjärnor, en hel nöt i mitten och litet lyxig.
I pappret ligger det en liten lapp med ett ordspråk eller några trevliga visdomsord.
Som en lyckokaka.
Så jag satte sig på en bänk i eftermiddagssolen och med chokladbiten smältandes i munnen läste jag den lilla lappen.
Det stod: ”You would be lucky to find somebody who knows you well and still likes you”.
Jag har upptäck en antydan till flexibiltet i det nya bokningssystemet till tvättstugan. Man kan, under forutsättning att tvättstugan inte är bokad, börja tvätta fyrtiofem minuter innan ens bokade tvättid har börjat.
Detta gäller inte om någon har bokat tvättstugan, i så fall kommer man inte ens in. Eller om man själv har bokat och tvättar på sin bokade tid, då kan man inte starta maskinerna om det är mindre än fyrtiofyra minuter och femtionio sekunder kvar av tvättiden. Och det hjälper inte att välja ett kortare program, inte ens ett tjugotreminuters ulltvättprogram låter sig startas, under den här tiden kan ingen tvätta, varken den som har bokat eller den som har tvättiden efter.
Tanken är väl att man inte ska behöva riskera att maskinerna är upptagna när nästa tvätttid börjar och att obehöriga inte ska kunna smyga sig in och lukta på andras tvätt, men när tvättiden väl är slut får man ändå torka sin tvätt under en halvtimmes tid. Man har alltså en halvtimmes extra torktid utöver den ordinarie tvättiden och därmed också möjlighet att ta sig in i tvättstugan och lukta på och besudla andras tvätt.
När den här halvtimmen är till ända kan det vara rätt svårt att ta sig ut. För att man ska kunna öppna dörren inifrån måste man nämligen först ha tagit sig in i tvättstugan med hjälp av sin så kallade elektroniska nyckel, sedan måste man ta sig ut därifrån innan den tid under vilken man är behörig att vistas i tvättstugan har gått ut. Annars får man vackert vänta tills någon annan kommer och öppnar utifrån. Härom veckan tillbringade jag, någonstans runt midnatt, närmare en halvtimme i skenet från kallmangelns lampa i väntan på att Stockholmshems jour skulle komma och släppa ut mig.
Ett ensamt brunt ägg bland tolv vita, lite mindre än de andra och med skrovligare yta, och sedan, ett nytt tunnelbanetåg på Hjulsta-linjen.
Nu fick jag ett sms till till den fasta telefonen.
Teliatanten läste upp det, lika engagerad som vanligt, det löd: ”Du ringer mig inte igen. Fattat!”
Roligt nog var det från skyddat nummer.
Just nu har jag så tråkigt att jag överväger att spilla kaffe på min vita skjorta.
Tandläkare åtnjuter samma typ av respekt som bilreparatörer, även om man kanske inser att man nog blir blåst så vågar man inte riktigt ifrågasätta eller förhandla, man vet ju att risken finns att man sitter där om ett halvår och får höra att hade man bara inte varit så dum att man tackade nej till det där halvdyra ingreppet så hade man sluppit betala hur mycket som helst för timslångt lidande. Det verkar nästan vara en sport för dem, som om de inte gjorde det av girighet utan för att se hur långt de kan driva folk.
Min tandläkare har börjat med en helt ny taktik. Man får en tid hos honom och när man väl är där konstaterar han att det ”nog vore bra” att ta bilder på hela käkbenet. Det tar en kvart, sedan får man en ny tid för att komma tillbaka då bilderna har analyserats. Vem vågar tacka nej till röntgenbilder av hela käken när ens tandläkare säger att det ”nog vore bra”, ”för säkerhets skull”?
Jag hade nog aldrig upptäckt det, att det är hans nya taktik, om det inte hade varit för att kom tre kvart för tidigt när jag skulle dit härom dagen. Jag trodde att jag skulle vara där klockan nio och var därför på plats kvart i. De satt och åt frukost, han och tandsköterskan. Han bad mig sitta ned i väntrummet och där blev jag sittande, med bara en tunn dörr och ett draperi mellan mig och dem. Och deras tax.
När den som hade tiden för mig kom in kunde jag höra hur tandläkaren förklarade att det ”nog vore bra” att ta bilder på hela käken och att han skulle få en ny tid så att han kunde komma tillbaka då bilderna analyserats. Då skulle de också putsa litet (en så kallad ”omfattande profylaktisk åtgärd”).
Så, när det var min tur förväntade jag mig den vanliga halvtimmen med ”det ser jättebra ut, som vanligt, vi ses om ett år” + ”omfattande profylaktisk åtgärd”. Men nej, jag behövde också få bilder av hela käkbenet noggrant analyserade innan jag kommer tillbaka i november!
Vid närmare eftertanke börjar han se litet tjock ut…
Eller kanske nattens.
För jag vaknade kvart över tre i natt, av ett stilla porlande från elementen. Och, tro det eller ej, de gick att lufta (Ja, jag luftade dem då, kvart över tre).
Det börjar bli nästintill behagligt att vistas i lägenheten.
Någonstans hade jag väl utgått ifrån att det skulle vara slut på spännande överraskningar vid det här laget. Inte så att jag på något sätt förväntade mig att allt skulle vara klart nu eller ens att det som anses vara klart skulle fungera, men jag trodde inte att det fanns någonting mer som kunde vara helt orimligt jättefel, det skulle liksom vara för mycket.
Trodde jag.
Jag har under drygt två veckors tid försökt koppla in vår fasta telefon, men det har inte gått. För den som ringer hem till oss låter det som om det fungerar och abonnemanget är återaktiverat, men det det ringer inte hemma hos oss och man får ingen kopplingston. Nu var det visserligen bara min pappa och dagens nyheter som ringde på den telefonen, men just hemtelefon känns fortfarande som vuxenpoäng jag inte har råd att förlora.
Efter att jag testat med fyra olika telefoner och felanmält till både tele2 och Stockholmshem, utan att någon kunnat komma på vad det var som var fel, skickade man till slut ut någon för att felsöka ledningen på plats hos mig. Och tro det eller ej, han upptäckte direkt vad det var som hade blivit fel. Vi har ingen telefonledning.
Man har, det här är sant, glömt att dra en telefonledning upp till min lägenhet.
Hjälp.
Företaget jag jobbar på är precis lagom stort för att kunna ha personalfester. Företaget jag jobbar på har personalfester. Ett par gånger om året. Och givetvis har man också en JULFEST.
Vad vi hittills har fått veta är datum och tid, samling på kontoret, ingenting mer. Förra julen ska de visst ha försetts med ett antal burkar öl vardera och lastats in i en buss som fört dem till någon konferensgård som ingen i dagsläget minns namnet på (man verkar fortfarande vara oense om var man egentligen befann sig). Väl på plats delades man in i lag för att bygga ihop pepparkakshus med limpistol och kvällen ska ha urartat på Stureplan.
Jag är rädd.
Tillställningen är på en fredag i en jämn vecka.
Jag börjar jobba klockan nio dagen efter. Jag kommer att vara JÄTTEPIGG.
När jag vaknade låg det en lapp på golvet bredvid sängen och jag hade ett vagt minne av att jag någon gång under natten hade letat efter någonting att skriva på, att jag hade letat febrilt efter en penna i rätt färg och att jag till slut hade nöjt mig med en med svart bläck eftersom det jag skulle anteckna var så viktigt att jag inte ville riskera att glömma bort det:
”Jag är definitivt inte vid mina sinnen fulla bruk, men inslaget på Svt24 var så bra. En kvinna med allvarlig uppsyn iklädd päls stå vid vattnet någonstans i Oxelösund. Bredvid henne står en liten grå gubbe med en plastpåse i handen
Kvinnliga reportern inleder med att berätta litet om ———- (fullständigt oläsligt) och sedan vänder hon sig mot mannen, när hon gör det ser man — han funderar —- sträcker — och —— bokstavligt placerar —- i rätt känsla i förhållande till —— med påsen varpå —.
Den som har skickat in dessa är alltså Bo Karlsson och vad har du i påsen?”
Så, vad handlade det här om? Jag kanske bör tillägga att jag inte var berusad, att jag inte hade feber och att vi inte ens har tillgång till kanalen Svt24 (vi har fortfarande landet-tv).
Jag ÄR helt enkelt inte vid mina sinnens fulla bruk.
Jag uppfattade inte riktigt vad hon sa och egentligen lät det nog mer som Mats, men Max känns rimligare som hundnamn. I vilket fall är två en samling (← klickbar länk)
Jag har funderat över om jag kanske behöver någonting nytt att vara rädd för.
Sedan jag träffade D, och efter hemsktjänstsommaren, är ju politibilen bara lite lätt småkuslig, jag är inte direkt rädd för den, jag tänker sällan på grannen och sedan mer ett år tillbaka sover jag med lamporna släckta igen.
Samtidigt finns det väldigt mycket man har anledning att vara rädd för, saker som händer på riktigt, hur ohanterbart läskiga de än är att ens tänka på. Så jag tänkte att det kunde vara bra att hitta någonting mindre allvarligt att vara rädd för, någonting hanterbart och konkret.
Jag hade tänkt mig hyenor och om man tänker efter är det faktiskt riktigt bra. Att vara rädd för spöken är väl i och för sig både vanligare och mer accepterat, men mindre bra eftersom man kan inbilla sig att man ser dem överallt, även om man inte anser sig tro på dem.
Hyenor däremot finns på riktigt och de är verkligen läskiga, men om man inte bor i Afrika kan man vara rädd utan att behöva oroa sig särskilt mycket.
Sandor Donka heter killen med skjutdörrsgarderobsystemen (jag överväger möjligheten att ha en skjutdörr mellan L:s rum och köket).
Han måste rimligtvis komma från Ungern och jag hade god lust att fråga honom vilket av namnen som var för-respektive efternamn, om han heter Sandor Donka eller Donka Sandor.
Tolvtimmarsdagen.
Och jag är helt slut.
Trots att jag faktiskt sov en halvtimme på eftermiddagen och fick tillbringa ytterligare en dryg halvtimme hos massagetanten. Jag överlevde det utdragna avdelningsmötet på ren vilja, men hann ändå med allt jag skulle. På tunnelbanan hem var jag så trött att jag bröt ihop fullständigt och skrattade rakt ut (alltid lika uppskattat) åt tidningen Metros miniintervjuer av ”bonde söker fru”-deltagarna.
De hade ställt en kort fråga till varje deltagare och en av frågorna var: ”Vad gör vi på första dejten?”
Personen som fick den frågan svarade att de skulle på bäversafari.
- Hej, jag söker NN.
- Ja, vad gäller det?
- Jag företräder ett företag som NN har affärer med, men…
- En affär!? Jag är hans FRU!
”Den där jävla ö-jäveln jag såg på google maps, den ska bort!”
När man ökar styrkan på köksfläkten sugs det in kalluft genom tv-antennuttaget.
Helfestligt.
Sjutton grader i lägenheten, det ni!
Jag upptäckte att en bidragande orsak till problemet var att ventilationsgrejerna ovanför fönstret inte ens var ordentligt fastskruvade, inte på något fönster. När jag hade skruvat fast dem ringde jag på hon grannen bredvid, men hon var inte hemma så jag skickade ett sms där jag förklarade att mina ventilationsgrejer inte var riktigt fastskruvade och att jag kunde hjälpa henne att kontrollera om hennes var det.
Ventilationgrejer är ett sådant där ord som inte finns i t9 så jag skrev ihop ventilation, s och grejerna. Trodde jag, ordet grejerna finns inte heller i t9. Det gör däremot ordet grekerna. Min granne kommer från Kreta.
Hon har inte svarat.
Den här filmen. Kommer den att visas i Sverige eller har den redan visats?
Jag tror att jag kanske skulle vilja se den, är det en dejt, någon, Michaela? Peaceful Warrior? Aknon?
Allt känns lite bättre nu när jag har fått okynnesborra i tegelvägg.
Krysslasern är återfunnen och och de beställda beslagen borde komma i morgon.
Inte mindre än sju flyttlådor har packats upp och jag har absolut inte dumpat dem på trappavsatsen uppe på vinden.
Det är fortfarande fjorton grader i lägenheten.
Så gott som varje ny chef som tillsätts inom SL verkar ha ett antal större projekt som ska genomföras, ofta så snabbt som möjligt. Det handlar troligtvis mest om att man vill synas, man vill att det ska märkas att det har skett en förändring, att man har uträttat någonting, och man har inte så stort utrymme för sådant inom SL:s ordinarie verksamhet. Man blir ju inte direkt ihågkommen för att man drar om linjesträckningen för buss 130 eller byter nummer på två tunnelbanelinjer, möjligen hatad, men i så fall av trafikanter och förare, inte av någon som räknas.
Ett av mina favoritprojekt är det som har pågått på Fridhemsplans T-banestation (bana 1) sedan ett par, kanske tre år tillbaka.
Där hade man problem med att folk slängde för mycket skräp. I papperskorgarna.
Papperskorgarna blev snabbt överfulla och hann man inte tömma dem började folk slänga sitt skräp på golvet istället.
Så kom någon på en lösning på problemet; man skulle ta bort papperskorgarna så att folk inte kunde slänga sitt skräp utanför.
Man tänkte att de som redan innan slängde sitt skräp på marken var oförbätterliga och skulle bete sig på samma sätt vare sig det fanns papperskorgar eller inte medan de normala trafikanterna skulle kunna styras om till att ta med sig sitt skräp och slänga det någon annanstans. Man tog alltså bort papperskorgarna för att folk använde dem.
Hur löjligt det än låter så fungerade det faktiskt rätt så bra. Den som kommer med sitt skräp till en full papperskorg är mer benägen att lägga skräpet marken än den som inte hittar någon papperskorg alls, är papperskorgen full är det ju någon annan som inte har gjort det den ska.
Det verkar inte bättre än att jag har börjat drömma om Stig von Bahr igen.
Inte det minsta erotiskt, men nog så oroväckande ändå.
Oidentifierad snabelvarelse på Rådmansgatans t-banestation.
Är det någon som vet vad det är?
Det bor en koltrast inne på gården, en glänsande svart som brukar börja sjunga i gryningen redan i mars. Jag inbillar mig att det är samma koltrast och jag tror att han övervintrar. Han håller till vid den stora lönnen, där man nu har grävt ur den vallgravsliknande grop som påstås vara skälet till att vi inte har någon värme alls i lägenheten och periodvis inget kallvatten.
Där bor han. Fortfarande.
Jag hade inte tänkt så mycket på det, mest bara utgått ifrån att fåglarna på gården skulle fly medan man renoverade, men han är kvar. I går när jag sneddade över gården mötte jag honom, han kom gående, vaggande, på marken, ruggig, med fjädrarna spretandes åt alla håll och han sjöng, mycket tyst. Jag misstänker att han har blivit galen.
Du minns mycket väl, jag glömmer det ofta, att det är mycket du inte har eller har kvar.
Men det du har, det som mest av allt är verkligt, det är dina gårdagar. Dem vårdar du väl.
