är det bara jag… eller?

verklighetsförankrat

Nu såg jag det framför mig.
Hur tvättstugetjuven hastar från tvättstugan till den väntande hälaren med famnen full av smutsig, alternativt blöt tvätt. Och hälaren, ständigt väntandes på den ack så dyrbara tvätten. Allt enligt ett strikt, polissäkert lördagsschema.

helt normal eftermiddagsfika

Plötslig spänner han ögonen i mig, hans blick är genomträngande och vild.

-”Hon har lördagsbeteende!” Halvt ryter han.

-”Vem?” Frågar jag tvekande, jag vet inte om jag vill veta, vare sig vad lördagsbeteende är eller vem det är som har det.

-”Tvättstugetjuven! Hon ligger efter, det är det som avslöjar henne, hon tror hon kan ta det lika lugnt som på lördagar, på lördagar vet hon att polisen är ledig.Då har hon tio minuter mer på sig, men idag fick hon jävligt bråttom när hon såg mig komma.”

Han drar efter andan och ser på mig som om han förväntade sig att jag skulle förstå precis vad han menade.

- ”Jag har lämnat ett signalement.” Säger han sedan och nu låter han lugn, självsäker, nästan som om han vore väldigt nöjd med sig själv

- ”Hon har svarta skidbyxor och grå munkjacka.”

- ”Det har ju jag också.” Svarar jag.

- ”Du har inte grå munkjacka.”

- ”När jag går till träningen har jag det.”

- ”Hon har svarta skidbyxor, grå munkjacka och grå mössa. Cendrefärgat hår.”

- ”Det låter ju som en beskrivning av mig.”

- ”Ja, hon är väldigt lik dig, men du springer inte när jag kommer. Det är lördagsbeteendet som avslöjar henne, hon har mindre än tio minuter på sig att ta sig till hälaren.”

jobbjakten

Dagens USP (← klickbar länk):

Alert, Diplomatisk, Kunnig.

Förmedlas genom Glad, Förtroendeingivande och Välklädd.

Aaha, det är måndag. Igen.

försökstrafikanter

Tänk dig att bli klämd här, mellan grinden och metallhandtaget.

Det var precis det R råkade göra, första morgonen med den nya grinden klämde han en trafikant. Det var helt och hållet av misstag och han är inte ensam, det är många som har haft svårt att vänja sig vid den nya grinden.

De gamla spärrarna och grindarna öppnas med en knapptryckning och låser sig sedan, automatiskt, efter att vändkrysset har snurrats eller efter några sekunder. Knappen man använder för att öppna spärren sitter på en dosa som det så gott som alltid är något slags glapp i, man brukar få trycka mer än en gång för att vara säker på att spärren öppnas och som fast placerad spärrvakt lär man sig snabbt hur många knapptryckningar den egna spärren kräver, man lär sig att trycka precis rätt antal gånger.

Den här nya grinden däremot, den öppnas med en knapptryckning och förblir sedan öppen tills man trycker på knappen en andra gång. Då slår den blixtsnabbt och med full kraft igen. Jag lät mig provklämmas och det gjorde kanske inte jätteont, men det var onekligen rätt så obehagligt och jag kan tänka mig att man kan göra sig ganska så illa på det där metallhandtaget.

Så, R råkade klämma en trafikant, en medelålders kvinna, och det hade väl inte varit så farligt om det inte hade varit för att just den här trafikanten tillhörde den mer hysteriska sorten. De har kommit ihop sig en gång tidigare, den gången på grund av att glappet i dosan gjorde att spärren inte öppnades när R tryckte på knappen och hon gick rakt in i pinnen. Det kan också göra rätt så ont. Den gången började hon skrika och hota.

Nu skulle hon passera genom den nya spärren, hon lämnade fram sin remsa, fick den stämplad och skulle gå igenom. R, som blev litet stressad bara av hennes närvaro, klickade frenetiskt på knappen, för att vara säker på att spärren öppnades som den skulle. Och spärren öppnades. Den öppnades och var öppen precis tillräckligt länge för att hon skulle hinna halvvägs igenom innan den smällde igen och klämde henne mot handtaget.

Ilsket viftande och skrikande vände hon tillbaka till luckan och skällde ut R, han hade helt uppenbart klämt henne med flit. R bedyrade att det var ett misstag, att han hade tryckt fel och att det inte alls hade varit hans mening att klämma henne.

Hon samlade sig litet och sa åt R att öppna spärren. R öppnade så att hon kunde gå igenom, men i ren nervositet råkade han dubbelklicka på knappen och precis då hon passerade handtaget slog grinden igen och klämde henne en andra gång.

Kvinnan vände sig om med ett uttryck som bara kan beskrivas som bestörtning och hon skrek: ”Du gjorde det IGEN!” Sedan slog hon med näven i glasrutan och försvann ner på plattformen.

fnatt, spel och galenskap

En näverlur, jag har en näverlur i min besittning.
Och det slog mig idag, när jag stretade genom snön, uppför den knaggelisiga backen, att en näverlur är makt.

Ingen av mina grannar vet om det, ännu, men jag skulle lätt kunna väcka dem, ALLIHOP, vilken natt jag vill. Jag skulle kunna väcka halva Abrahamsberg och större delen av Riksby och Ulvsunda, jag skulle hålla dem i ett järngrepp. Och ingen skulle någonsin veta att det var jag.

Hej!

Om du som har gjort sökningen och hamnat här, mot all förmodan, läser detta, skulle du då kunna tänka dig att berätta vad som var den bakomliggande orsaken till att du sökte på orden: ”höger näsborre antenn”?  Var det akut, någonting som hade hänt och behövde åtgärdas, eller bara av nyfikenhet?

Det slår mina gamla favoriter ”skatjävlarna stjäl” och ”kvarnbacksvägen grannar som har på tv:n hela natten sjukt lyhört stockholmshem”.

eventuella herrbesök

Nu har mina nya grannar fått höra mig bryta ihop av skratt. Jag vet inte om jag är ovanligt lättroad för tillfället, eller vad jag skulle tycka om uppvaktningen, men träffade jag den här herrn på krogen skulle han lätt få följa med mig hem.

lever kretiochpleti farligt?

Vi har fått nya grannar i lägenheten som ligger vägg i vägg med vår, den i andra trappuppgången.
Egentligen kunde man nog säga att vi har fått grannar, den som bodde där tidigare var hemma så pass sällan att han knappt kan anses ha räknats som granne. Han hade i och för sig ovanan att, när han skulle iväg igen efter en av sina sällsynta vistelser i lägenheten,  glömma att stänga av väckningsfunktionen på väckarklockan. Ofta nog hade han också haft ett tidigt plan att passa och väckarklockan ställd på svinottetid. Kul.

Nu har vi fått nya grannar och nu inser jag hur lyhört det faktiskt är. Det är inte bara väckarklockor som hörs genom väggen, man hör vartenda ord de säger. Tydligt.

Det stör mig inte nämnvärt, men det får mig ju att fundera över hur mycket de hör av mig. Inte för att jag har något särskilt spännande, störande eller stötande för mig (kanske just därför). Den senildementa grannen snett under dem, alltså bortom deras lägenhet i förhållande till min, hade visserligen hört av sig till Stockholmshem och klagat på mina ”frekventa herrbesök”. Det är ok, ni får skratta, det gjorde jag, om än nervöst, när den trevliga damen på Stockholmshem bekräftade att de hade fått sådana klagomål, men att de på grund av omständigheterna i övrigt valde att inte ta särskilt hårt på dem. Jag var inte den enda, suckade hon beklagande.

Nu stundar Tintin-maraton, plockgodis (vardagsspänning) och kanske, kanske en kall öl.

väntan

fantastiskt

I dag väcktes vi återigen av skrapandet från grävskopan, en halvtimme innan väckarklockan skulle ringa, men den här gången tystnade det efter bara några minuter. Jag måste nog erkänna att jag just då förbannade gropagrävarnas ovanor (alla vet ju, det är ju allmänt känt att de börjar gräva i svinottan för att sedan gå där ifrån så fort de är säkra på att alla har vaknat), men döm om min förvåning när jag tittar ut genom fönstret och upptäcker att det inte bara är gropagrävarna som har försvunnit utan även grävskopan. Och gropen.

Den är borta, försvunnen, som om de hade grävt upp den och tagit den med sig när de åkte härifrån.

god jävla morgon (åttondedag jämmer)

Efter cirka fyra timmars sömn väcks jag av gropagrävare.

De började strax efter halv sju på morgonen och vi har nu fått en helt ny grop utanför huset. Det är den tredje sedan vi flyttade hit. Dessutom vaknade jag i fast övertygelse om att jag hade dryga trettio restpoäng på min utbildning. Det har jag inte, jag har inga restpoäng, men likt förbaskat fick det mig att börja dagen med en smågnagares vilopuls.

När jag sedan kom hem hittade jag inte mindre än tio stycken tamponger, modell störst, innanför ytterdörren. Någon måste ha hällt in dem genom brevlådan. Varför?
Vem gör någonting sådant?  Och vad vill vederbörande? Borde jag bli rädd?

Det sitter visserligen en lapp nere i porten, ”meddelande från polisen i Västerort”,  om att det har förekommit inbrott i området. Men inte brukar man väl rekognosera medelst tamponger?

planerna för dagen

Dagens humör är jämnmod, planerna inga alls.
Klockan är strax efter tolv och jag ligger fortfarande i sängen. L nynnar stilla medan han ritar på sitt periodiska system, en melodi som bara känns vagt bekant, i övrig ligger tystnaden som en dimma över lägenheten.

surt sa räven

Det var inte Strindberg som sa det, jag får alltid för mig att det var han, men jag minns mycket väl att det brukar visa sig att det var någon annan, att tillfredsställelsen inte ligger så mycket i själva njutningen som i det att få sin vilja igenom. Jag håller inte med, verkligen inte, men just nu ligger det en enorm besvikelse enbart i det att jag inte fick min vilja igenom.

Alva 23 år

Snart i en predikstol nära dig…

jämmerdagsafton

Is.
På insidan av köksfönstret.
Jag kunde höra ampelliljan dra en lättnadens suck när jag lyfte bort den därifrån för att låta den flytta in i det varma, ombonade sovrummet. Den lät lika tacksam som när jag kommer ihåg att vattna den.

Förutom isen på köksfönstrets insida har comhem dödat våra tv-kanaler (nej, det beror inte på att jag inte skulle ha betalat utan på det stundande renoveringsprojektet) och vi har numera tillgång till svt1 och 2. Jippi! Vet ni, har ni överhuvudtaget någon aning om vilka sjuka program som visas av svt nattetid? Jag kan upplysa er om att de, i många fall, med lätthet kan förväxlas med feberdrömmar.

Härom kvällen somnade jag precis innan ”ett intimt och varmt dokumentärt porträtt av en livslysten äldre kvinna i en värld där männen är vana att styra” skulle börja. Jag missade med andra ord det intima och varma dokumentärporträttet och vaknade istället mitt i någonting som jag först trodde var en zombiefilm.

Det visade sig vara en helt vanlig, amerikansk serie som utspelande sig under relativt lång tid, vissa skådespelare skulle gestalta sin rollfigur under ett helt liv och nu, när vi kommit till sista avsnittet i serien, hade de sminkats till att se ut att vara… riktigt gamla.

Det hade lyckats för bra, de såg verkligen ut som levande döda, som om de vittrade sönder och hud, näsor och öron höll på att falla av, ögonen var vattnigt och blekt stirrande. Programmet som följde direkt efter detta verkade mest gå ut på att folk skrek åt varandra, vissa satt fastbundna eller inlåsta och andra sprang omkring, någon hade yxa, alla skrek eller grät. Argentinsk deckare. Mycket saliv, snor och tårar.

Långt mycket mindre stört, men oöverträffat i konstighet och dessutom intressant, var programmet om groddjur, framförallt deras parnings- och familjebildningsbeteende. Jag var länge osäker på om jag inte egentligen hade haft feber eller om det verkligen kunde finnas en slags pilgiftsgrodeart där honan lägger ett enda ägg i en blomkalk som sedan vaktas av hanen. När ägget har kläckts(?) lockar han med jämna mellanrum  till sig honan som matar det växande ynglet med sina obefruktade ägg.

Tack och lov visade det sig att det faktiskt var så. På riktigt.
Hade jag hittat på det där själv hade det bara varit sjukt.

nytt tändstift till ångestmotorn

”CSN noreply”

Det visade sig bara vara årsbeskedet. Eller, egentligen var det inte ens det, det var bara en påminnelse om att eländet står att finna i ”Mina sidor”. Men ändå, jag hann bli orolig.

Kalle 13 år

återigen; prematur ejakulation

Gruppboenden och ålderssvaga kan få skjuta upp sina raketer vid nittontiden, helt ok. Faktiskt till och med barnfamiljer även om det i min mening inte är riktigt lika berättigat.
Men att börja småsmälla nu, med knappa halvtimmen kvar till tolvslaget? Det är inte ok, det är det bara inte.

Edit: De kanske går efter wordpress tid. I så fall hade klockan visst klättrat över gränsen till midnatt i alla fall.

bajs

Just som jag kommit till ro i mitt favorithörn av sängen, med macbebis i knät, en kopp kaffe på fönsterbänken och en liten, från helgen överbliven kaka på ett fat intill, i precis samma ögonblick som det efterlängtade lugnet infinner sig, precis då upptäcker jag en gigantisk fågelbajs mitt på fönstret. Den har helt säkert placerats där med flit.
Bara för att retas.

Eftersom fönstren öppnas utåt är det förenat med livsfara att tvätta dem. Även om man använder sig av på skaft fastsatt svamp och skrapa måste man halvt hänga ut genom fönstret för att nå runt karmen. Så jag undviker att göra det. Om sanningen ska fram har jag faktiskt inte gjort det ännu, jag gjorde ett halvhjärtat försök när vi var nyinflyttade, men gav snabbt upp, mest i förtrytelsen över att själv ha befriat den tidigare hyresgästen från ansvaret.

Nycklarna till den nya lägenheten skulle, som allra senast, ha överlämnats till Stockholmshem klockan tolv på av/inflyttningsdagen. Dagen innan, en söndag, ringde den tidigare hyresgästen och meddelade att de låg efter med städningen. Hon undrade om det kanske skulle gå bra att lämna nycklarna litet senare, direkt till mig, kanske vid halv två-tiden. Egentligen var det bara fönstren som skulle tvättas, sa hon.

Ivrig att få flytta in riva tapeter och skrapa färg svarade jag givetvis att hon inte alls behövde tvätta några fönster, att jag kunde göra det själv, om det ens skulle behövas (ja, jag utgick ifrån att det är någonting som alla gör regelbundet). Hade jag vetat då, hur fönstren såg ut, hade jag förstått varför hon lät så otroligt lättad och glad och varför hon erbjöd sig att komma förbi och lämna nycklarna hos mig redan samma kväll.

Inga fönster har alltså tvättats under de snart tre år vi har bott här och enligt yr kommer vädret inte att bli direkt fönstertvättvänligt de kommande dagarna. I början av februari, det är förhållandevis snart, är det dessutom tänkt att vi ska flytta ut i barackerna. Det känns inte direkt sannolikt att någon fönstertvätt skulle bli av. Jag överväger dock att försöka skrapa bort skiten med något för ändamålet lämpligt föremål. Frågan är om jag ska göra det nu eller om jag ska vänta och inleda det där nya decenniet med att skrapa fruset fågelbajs?

”I promise, I will disappear”

De av er som åker tunnelbana och passerar Odenplan kan väl inte ha undgått det synnerligen kusliga konstverket på den gamla spårvagnsplatsen?
Från början var de obehagliga varelserna omgivna av dricksglas, innehållandes någonting som mest liknade öl, och diverse bakverk och frukter. Allt detta började ganska snabbt att mögla och både glas och bakverk täcks nu av ett rejält lager mögel. Frukterna har börjat ruttna.

Så, alldeles bortsett från vad SL kan tänkas tycka och hur pass tillåtet eller lämpligt det är ur hälsosynpukt, vad tror ni? Var det redan från början meningen att det skulle mögla? ”I promise, I will disappear” heter verket. Kan själva tanken vara att det sakta ska multna bort?

ja, jag vet att klockan närmar sig elva, men det är ju lov

L spelar nintendo.
Han började vid sjutiden i morse.
Jag var för trött för att protestera, men inte tillräckligt trött för att somna om så jag har legat och halvslumrat till, av nintendoljud ackompanjerade, behornade sköldpaddor och aggressiva svampar. Lägg till en antydan till feber och ni kan gissa ungefär hur saklig och balanserad jag räknar med att vara idag.

jahapp

Satansvörtbrödsdegen ska jäsa på ett varmt ställe fritt från drag.
Det finns inte ett enda ställe i min lilla lägenhet som inte är försett med just drag och det är cirka arton grader i köket. I förhållande till de andra rummen är det i och för sig varmt.

Mårran

Espressomaskinen iklädd mössan som ingen vill ha. Två saker det är synd om.

Människor

Jag brukar tycka att människor är roliga, att det är spännande att iaktta dem, att se vad de har för sig och hur de förhåller sig till varandra, hur de reagerar i olika situationer. Jag tycker om att försöka att se dem med så stor distans som möjligt, utan att vare sig värdera deras sätt eller bedöma deras handlingar, men ibland är de verkligen inte roliga.

Härom dagen hade en råtta förirrat sig ut i biljetthallen i Hötorgets tunnelbanestation. Det finns gott om råttor där, men de brukar hålla sig undan i rusningstid och visar sig sällan, i förhållande till hur många de faktiskt är, ens för den personal som öppnar och stänger stationen.

Den här råttan befann sig mitt i strömmen av förbipasserande när den upptäcktes av en grupp biljettkontrollanter som omedelbart såg det som sin uppgift att jaga ifatt den och slå ihjäl den. Hojtandes och skrattandes jagade de efter råttan och lyckades till slut skrämma in den under en återvinningsbehållare för metrotidningar.

De lånade en rejäl skyffel och en sopkvast av en av städarna och så skred de till verket. De bildade en ring runt återvinningsbehållaren och så hjälptes de åt att välta den. När behållaren var stjälp satt råttan där, mitt i cirkeln av människor, den var brun, en typiskt småskabbig brunråtta med öron som var precis tillräckligt mycket för små för att den inte skulle kunna anses som söt. Den hade inte en chans att fly.

För ett ögonblick var allting stilla, råttan satt som frusen i marken, kontrollgruppen stod som förstenad. Så gjorde kräket en ansats att försöka fly. Då föll det första slaget, kontrollanten som höll i sopkvasten träffade direkt, mitt över ryggen på råttan, sedan fortsatte han att slå, ivrigt påhejad av de andra. En bit därifrån stod städaren, också han skrattade.

När de var säkra på att råttan var död skrapade de upp den på skyffeln och visade den, triumferande, för nyfikna förbipasserande. Sedan lämnade de den till städaren och forsvann skrattande därifrån.

Visst, det var bara en råtta, ett djur som vi gör vårt bästa för att bekämpa, som säkerligen skulle förgiftas, fastna i en fälla eller bli krossad av ett tåg i vilket fall som helst, men bara att se deras ivriga samarbete och den glädje de fann i att tillsammans jaga och döda ett levande djur. Var och en för sig skulle de flesta av dem antagligen inte gå så långt, de skulle säkert döda råttan, med det skulle inte bli en sport, det skulle vara ett nödvändigt ont. Det är det som är det äckliga, själva beteendet att låta sig drivas så mycket längre bara för att man ingår i en grupp och jag är säker på att de flesta, under rätt omständigheter, skulle hantera en annan människa på samma sätt.

(twitterliknande parentes)

Kan man vara självosäker?

Människor är roliga

Nästan alla är sjuka just nu och nästan alla misstänker att de kanske har en ”mildare variant av svininfluensa”. För det kan ju inte vara en vanlig, tråkig förkylning. Sådana finns knappt längre.
Och säger man att man tycker att det låter som en helt vanlig förkylning, för det är helt accepterat att ingående beskriva och jämföra sina äckliga symtom med varandra, då får man en blick som om man hade sagt att de inte är fina nog eller tillräckligt intressanta för svininfluensan.

Luddet

allvarligt

Räknas det här till månadens soltimmar?

Nackdelen med att bo nära tunnelbanan är folk.
Folk som ska ut, folk som ska hem, folk som irrar planlöst. De flesta, särskilt de som är på väg till eller från jobbet och de som irrar planlöst, smyger förbi tämligen obemärkt, de stör inte så mycket även om en och annan rullväska rattlar fram genom nattmörkret och själva tanken på de planlöst irrande kan vara rätt skrämmande i sig, man undrar ju vad de egentligen vill.
Men annars är folk faktiskt rätt så jobbiga. Faktiskt.
Särskilt när de drar förbi i stora horder och talar med höga röster, skrattar konstlat och onödigt högt, och, framförallt, när de bara skriker. Det är mest tjejer som gör det, skriker alltså. Om inte passerande under mitt fönster sker före eller efter något slags (boll)sportevenemang, då skriker de allihop. Ibland jagar de varandra. De skriker då också.
Sedan finns det de som, av någon för mig outgrundlig anledning, finner nöje i att stanna mitt i Abrahamsbergsbacken och typ… efterfesta runt en mobiltelefon. Jag kunde förstå det om det var ungdomar (de roar sig för övrigt med precis samma sak, men de håller till på innergården). Men ofta nog är det sådana där läskiga 30-åringar. Varför?

existentiell ångest

Brev till kreti och pleti:

”— Nu kommer jag mig äntligen för att tala om för dig att det finns en Sak Som Det Är Synd Om som jag har sett, och troligen har du inte tid att vallfärda till den (jag har själv ingen digitalkamera) men den befinner sig i närheten av gatuadress Atlasmuren 18, alltså nere vid staketet till järnvägen, närmare bestämt i själva staketet. Om du följer staketet en bit, åt stan till, kommer du att finna en liten metallram där något slags metallkonstruktion sitter som liknar en liten varelse. Den är det synd om. Jag vet inte vad den har för funktion men den lider uppenbarligen av något slags existentiell ångest.
Med vänlig hälsning, Tanten”

Som om jag skulle kunna motstå frestelsen att vallfärda till saker det är synd om.

Av utseendet att döma är det tänk att någonting ska fästas in i öppningen för att antingen fylla på eller suga ut någonting genom röret. Kranen får mig att misstänka det senare. Hade det bara funnits ett lock eller spår av att ha funnits ett lock hade jag trott mer på påfyllandet (dess bakåtlutade hållning får den att se väldigt… mottagande ut), men en kran känns rätt så överflödig om det inte förväntas kunna komma ut någonting genom röret.

Observera att den genomrostiga kranen sitter helt fastklämd mot underlaget och inte kan rubbas ur sitt nuvarande läge. Röret har antagligen inte använts på mycket, mycket länge, kanske har det helt glömts bort.

kastrullerna

Ingenting nytt på sopstationen igår, folk slänger fortfarande sitt trädgårdsskräp i alla containrar.
Så min pappa tog återigen med sig en rostfri kastrull, antagligen för att inte behöva gå därifrån tomhänt. Och för att visa att han överlistar dem, de som arbetar där, de som ska se till att så få som möjligt faller ner i containrarna och att ingen stjäl. Kapo, kallar han dem, min pappa.

De senaste veckorna har det varit ovanligt glest med fynd och min pappa har tagit med sig en kastrull varje gång. Han gömmer den innanför sin jacka och jag har lagt märke till att han väljer allt större kastruller, liksom som för att testa sina gränser.

ett bra försök?

Anslagstavlan på Ica Roslagstull. Man kunde ju tycka att han kunde ha bifogat en bild.
Jag sparar numret ifall någon skulle känna sig hugad, bristen på bild till trots, det är bara att höra av sig.

läget förvärras

Det var menat mest som ett skämt, att man vet att man är riktigt tråkig när man blir lite glad, när det känns som om det förgyller ens dag, att hitta icas medlemstidning innanför dörren när man kommer hem. (Jag sa det till min sjukgymnast. Han sa att han gillar icas medlemstidning och det lät som om han kanske menade att han blir lite glad när han kommer hem och hittar den innanför dörren, som om han åtminstone inte blir besviken. Sympatiskt. Det fick mig att tycka ännu lite mer om honom.)

Det här är mindre av ett skämt; man vet att man är tråkig, eller åtminstone att man för tillfället för en ganska tråkig tillvaro, när man försöker att räkna ut hur många gånger man har träffat sin sjukgymnast efter det tillfället då icas medlemstidning kom på tal, i syfte att försöka bilda sig en uppfattning om när nästa nummer kommer. Och om det, senare samma dag, som det nu gjorde, visar sig att tidningen ligger där innanför dörren när man kommer hem. Då är det riktigt illa.
Jag måste verkligen göra någonting åt det här.

herre min skapare

Klockan är strax efter åtta, L har precis avslutat en mattebok för femte klass och nu kommer ungen ut från sitt rum, endast iklädd hög svart hatt och beväpnad med en gitarr och en trollstav.

på löplabbet

Redan när expediten närmade sig, med självsäkra steg, förstod jag att jag var avslöjad. Jag försökte att ställa tillbaka skon som jag höll i, men det var för sent.

– ”De där skorna är bra för någon med ett neutralt löpsteg.”

Sa han, och det hördes tydligt att han redan hade avgjort att jag inte var en sådan, att det syntes lång väg att jag inte hade begåvats med något neutralt löpsteg.

Nu vet jag ju inte exakt vad ett neutralt löpsteg är eller, snarare vet jag ju inte vad ett neutralt löpsteg innebär. Men det hörs ju att det är någonting bra. Det hörs ju att det neutrala löpsteget kunde väga upp andra tillkortakommanden.

”Hej, jag är inte riktigt riktig, men jag har ett neutralt löpsteg!”

”Jag är manodepressiv och ful, men jag har ett neutralt löpsteg”

svinvaccin

Vana trogen gick jag in på min vårdcentrals hemsida och möttes där av budskapet att de hade fått vaccin igen och att de nu även vaccinerade kreti och pleti.  Det stod: ”Vi har vaccin! Från 2/11 vaccinerar vi igen, mottagning 15-19. Nu är alla välkomna!!” Det stod verkligen ”Nu är alla välkomna!!” (med två utropstecken, ja).

Så jag gick dit, tjugo i tre för att vara på den säkra sidan, jag fick en hälsodeklaration att fylla i och en kölapp, det var en av de sista. Sedan blev det min tur och jag gick in till sköterskan. Hon tittade snabbt igenom hälsodeklarationen, lade den i högen bland de andra och ställde några snabba frågor, sedan stack hon mig och så sa hon: ”Ja, du tillhör ju ingen riskgrupp, men informationen vi gick ut med var fel och det är ju inte ditt fel”.

Väl ute vid entrén möttes jag av en ringlande kö av synbart uppgivna tanter och farbröder, samt andra individer av uppenbar riskgruppstillhörighet. Men vaccinet var slut.

Jag har stulit en dos vaccin, högst troligt från ett sjukt barn eller från en liten, söt farbror med många barnbarn och, jo, jag skäms faktiskt, på riktigt. Inte så mycket för att jag snikade till mig en dos vaccin när det inte var min tur, utan för att jag, rent spontant, kände en viss lättnad över att omständigheterna inte kom till min kännedom förrän det var för sent.

jaha, var är vi nu?

Egentligen har jag ingenting vettigt att skriva. En snabb tillbakablick visar att jag nog inte har haft det på ganska så lång tid. Om någonsin.

Och man kan ju faktiskt inte låta bli att skriva alls, under evighetslång tid, för att sedan, sporadiskt, slänga in meningslösheter och trams, men det mesta i min tillvaro handlar just nu om mig och jag börjar bli riktigt trött på mig själv, jag vill verkligen inte skriva om mig.

Allt jag verkligen vill berätta handlar om människor som jag inte får berätta om. Jag skulle vilja berätta om L, om alla spännande och fantastiska saker han har för sig, men det får jag inte. Eller om R och M, men flera av deras arbetskamrater läser, så det får jag inte heller.

Jag skulle vilja berätta om skomakaren vid Hötorgets tunnelbanestation, men då skulle han kunna råka illa ut, så det kan jag inte göra. Eller om damfrisörskan jag ser så gott som dagligen, men jag är inte säker på att jag skulle klara av att berätta om henne på ett sådant sätt att hon inte blev ledsen, om det någonsin, mot all förmodan, kom till hennes kännedom.

kretiochpleti lever farligt

sammanfattningsvis

Uppdatering, sent om sider: Bären var ruttna. Min pappa blev arg.

söndagsångest

Min pappa är i antågande, vi ska plocka bär.

Annars händer det verkligen inte särskilt mycket. Eller, egentligen händer det väl en hel del, men det känns som om det som händer pågår i en paus, som om allt står stilla som inför en stor förändring och som om jag själv bara väntar på att hela mitt liv ska ha landat i någon slags ny tillvaro.

 

Min mobiltelefon har fått fnatt. Varje gång jag trycker på snooze-knappen skapas ett nytt väckningsuppdrag. Jag ställer in mobilen på att ringa klockan 05.30 och när den sedan ringer och jag aktiverar snoozefunktionen skapas samtidigt ytterligare en väckning för samma tidpunkt, en tidpunkt som nu, vid snoozefunktionsaktiverandet, anses vara passerad och därför inte kommer att göra sig påmind förrän nästa morgon.

Nästa morgon, återigen klockan 05.30, väcks jag av mobilen, men nu, när jag aktiverar snoozefunktionen för den första väckningen, ligger den andra kvar och mobilen ringer igen, ca 30 sekunder efter att jag har snoozat den första väckningen. Samtidigt skapas ett tredje och sedan ett fjärde väckningsuppdrag, ett för vardera snoozningen. Det händer bara för den första snoozningen och trycker jag bort väckningen en andra gång skapas inget nytt uppdrag.

Det tog ett tag innan jag upptäckte det här, jag tyckte visserligen att snoozeperioderna kändes märkbart kortare, men de första två morgnarna snoozade jag bara mina två gånger fem minuter (trodde jag) och sedan gick jag snällt upp och duschade. På den tredje dagens morgon började jag bli lite orolig över hur många gånger jag egentligen snoozade.

 

Men det var inte det värsta. Det värsta var en sådan där sak som nästan bara händer mig, en sak helt i klass med brandvarnaren.

För att ta det hela från början måste jag först berätta vad som hände precis innan den verkliga mobiltelefonincidenten.

Jag hade en ledig förmiddag och tänkte att det var väldig länge sedan jag träffade U. Så jag skickade ett sms: ”Hej! Har du tid och lust att fika nu på förmiddagen?”, har jag för mig att jag skrev. Men jag råkade skicka meddelandet till hennes hemtelefon och märkte det inte förrän någon timme senare, då skickade jag ett nytt sms, den här gången till hennes mobilnummer.

Hon svarade genast att det ville hon gärna göra. Och så frågade hon om det var jag som hade lämnat ett kusligt meddelande på hemtelefonen tidigare på morgonen. Det visade sig att hon hade fått ett samtal, enligt nummerpresentatören från ett nummer som hon tyckte sig känna igen som mitt, men när hon svarade var det en otäckt mekanisk tantröst som upplyste henne om att hon hade fått ett meddelande och som sedan frågade henne om hon ville gå och fika. När hon försökte svara avslutades samtalet. Det är alltså det som händer om du får ett sms till hemtelefonen, Teliatanten läser upp det för dig. Med samma entusiastiska tonfall som telefonbankstanten.

Ganska direkt efter att jag slutat skratta åt händelsen skickade jag ett sms till min syster, hon skulle passa L en kväll senare i veckan och behövde påminnas om vissa praktiska detaljer. Som ett fånigt, och väldigt internt, skämt avslutade jag meddelandet med ”din jävla häxa”. Jag skrev alltså: ”Du får komma ner och släppa in mig då och glöm inte att du ska passa L din jävla häxa. Sedan skickade jag meddelandet.

När ett skickat meddelande har levererats till mottagarens mobil får jag upp ett meddelande om detta, det dyker upp en liten ruta som säger ”meddelandet levererat till” och så det nummer jag har skickat det till. Men nu har min telefon fått för sig att, istället för att visa det nummer jag verkligen har skickat ett meddelande till, välja ett nummer på måfå bland senast uppringda.

Detta uppdagades i samband med just det här meddelandet till min syster. Jag hade precis skickat det och sekunden senare kom bekräftelsen: ”meddelande levererat till xx-xxxxxxxx”. Men det var inte systerns nummer, det var ett vanligt telefonnummer, ett telefonnummer som jag kände igen, men inte kunde placera.

Efter en snabb titt på eniro kunde jag till min stora fasa konstatera att meddelandet, enligt bekräftelsen, hade skickats till den stilige sjukgymnasten. Till den stilige, trevlige sjukgymnasten som helt säkert redan tycker att jag är konstig nog som det är och som precis då hade påbörjat sin telefontid. Som första samtal den dagen skulle han få Teliatantens uppläsning av mitt sms, där jag kallade honom ”din jävla häxa” och krävde att han skulle passa min odrägliga unge. Panik.

Nu verkar det, tack och lov, vara så att sms:en kommer fram till den person de är avsedda för och inte till det nummer som senare anges i bekräftelsen, men de där evighetslånga sekunderna innan jag kom på att kontrollera mottagarnumret i mappen för skickade meddelanden och innan jag fick bekräftat att det hade kommit fram till systern. Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det.

min pappa

I brist på eget grovsoprum hade min mamma lämnat en riktigt gammal borrmaskin, av märket black & decker, i en påse i min hall. Min pappa fick givetvis syn på den och frågade, misstänksamt, vad jag skulle göra med den. Jag svarade att det var min mammas gamla, att den hade kortslutit och att den skulle slängas.

Min pappa fick något mörkt i blicken. Slängas? Den, skulle den ha kortslutit? Knappast, sådana där går aldrig sönder!

I ett obevakat ögonblick kopplade han in den och, pnäpp, så hade huvudsäkringen (ja, den nere i källaren) gått. Klockan var 14.30, det var söndag.

Så här ser luckan till en av spärrkurerna i Hötorget ut. De två vita plastknopparna sitter  på det som utgör stängningsanordningen. Man kan visserligen fälla ned den lilla luckan, men för att stänga helt måste man föra de två plastknopparna åt sidan. De kärvar alltid.

I just den här spärren satt en av mina spärrvakter häromdagen. Framåt eftermiddagen dök det upp en trafikant, en rätt så ung tjej, som irrade omkring i biljetthallen på det där sättet som är så typiskt för trafikanter som överväger att komma fram och ställa en fråga, men som är så säkra på att svaret borde finnas i biljetthallen att de inte riktigt vågar.

Efter en stunds irrande kom hon fram till barnvagnsgrinden och viskade någonting om en informationsskylt. Spärrvakten hörde inte vad hon sa och bad henne komma närmare. Hon rundade den kakelklädda pelaren framför spärren och lutade sig närmare. Återigen viskade hon något om en informationsskylt, men spärrvakten hörde inte vad, trots att han nu lutade sig fram med örat mot luckans öppning. Så hon kom ännu närmare, hon liksom sträckte sig in så att hennes mun nästan var inne i spärren, bara centimeter från spärrvaktens öra och nu kunde han höra henne.

Hon ville veta om han hade sett någon sådan där informationsskylt med det nummer man kunde ringa om man misstänkte att man hade fått svininfluensa.

Haha!

Jag är en Christmas Cake!

”Christmas Cake

In Japan, age counts.    Especially if you are a woman.    The ideal of feminine beauty in Japan is youth and innocence.    Plus, there’s a lot of pressure on women to get married.    So, if you’re an unmarried woman, and heading towards thirty, we’d say that you’re being ”left on the shelf” or maybe ”past your sell-by date”.In Japan though, they compare such women to a ”Christmas Cake”.    It may well be sweet and delicious, but no one really wants any after the 25th.    So, if you’re an unmarried Japanese woman, after the age of twenty five, you’re in extreme danger of becoming a Christmas Cake.”

dagens affirmation

Idag ska jag gå in för att ha en perfekt dag. En enda av alla dessa dagar ska jag bete mig fullt ut vuxet och sansat i alla situationer som kan tänkas uppkomma. Jag ska tänka på hur hur jag uppfattas av andra, vad jag ger för intryck, utan att för den sakens skull bry mig om eller låta mig begränsas av vad andra tycker om mig.

Vi får väl se hur bra det går.

Stockholmshem har slagit på värmen igen. Det innebär för min del att luftningssäsongen har börjat. Vissel och pip.

Oroa dig inte Michaela, dina bär plockades för hand och i Norrtälje.

”Vi har en papp-dag idag och jag har inte den blekaste aning om när han tänker komma eller på vilket humör han kan tänkas vara. Han kan komma om en timme eller om fyra, han kan vara på ett strålande och lätt maniskt humör eller på ett hetskt och ilsket.”

Ungefär så började jag mitt inlägg, klockan 10:05 i går morse. Precis då ringde det på dörren. Han var irriterad och minst sagt paranoid, man skulle kunna säga att han var på krigsstigen. Det börjar dra ihop sig till årsmöte i bostadsrättsföreningen igen och det är alltid ett stort orosmoment. För mig innebär det mer eller mindre framgångsrika försök att hålla honom på god fot med styrelsen eller åtminstone se till att han inte öppet anklagar dem för narkotikahandel. För honom en kamp mot klockan för att lyckas avslöja felaktigheterna i årsredovisningen och för att hitta det slutliga beviset för styrelsens knarkhandel.

Vi gick runt sjön bort mot återvinningsstationen, som vi brukar göra. Luften var varm, men klar, en perfekt sensommardag med bara några få droppar regn från en nästintill klarblå himmel. Vi hittade ingenting den här gången, så här års slänger folk mest äpplen, ibland hela träd, men min pappa tog ändå med sig en gammal aluminiumkastrull, mest för sakens skull, tror jag, för att inte gå därifrån tomhänt.

Vi tog ungefär samma promenad för en vecka sedan, men då gick vi inte varvet runt sjön och för att promenaden inte skulle bli för kort föreslog jag att vi skulle gå genom skogen hem. Hade jag vetat då, vad som gömde sig i skogen, hade jag aldrig kommit med det förslaget. Vi hittade blåbär, hur mycket blåbär som helst.

Min pappa blev genast eld och lågor, bärplockare skulle hämtas, och rejäla hinkar, här kunde vi ju ”riva av flera liter på mindre än en timme” (återigen; hej sniglar!). Jag försökte, lite försiktigt, föreslå att vi skulle plocka bären för hand, så att det skulle bli lättare att rensa, men det fnös han åt. Visserligen, sa han, kunde det hända att bären var så pass saftiga att de skulle mosas av plockaren. I så fall, sa han, var det bara att koka hela smeten så fort vi kom hem.

Jag kunde verkligen se det framför mig. En geggig blandning av blåbär och insekter, kokandes på min spis. Men han såg så lycklig ut, han var så glad att det smittade av sig. Han lyste liksom upp, för första gången på så väldigt länge, och jag ville plötsligt inget hellre än att tillmötesgå hans önskemål. Så vi bestämde att vi skulle ta hinkar och bärplockare med oss och gå dit igen, den här helgen. Det var också ett misstag.

Min pappa samlar inte på saker, han hamstrar. Han hamstrar maniskt och det blir alltid för mycket. Tanken med gårdagens bärplockning var att glädja honom, dels genom att göra någonting tillsammans, någonting som han skulle uppskatta och dels att, för en gångs skull, tillmötesgå hans vilja, inte säga nej och bromsa, inte manipulera och försöka få honom på bättre tankar.

Goda intentioner blir inte alltid (rätt så sällan, faktiskt) riktigt som man har tänkt sig. Min pappa blev inte lugn och glad av att plocka bär, han blev ännu hetsigare och bärplockningen verkade bli något av en ventil för alla de projekt som jag, på ett eller annat sätt, hade satt stopp för.

Han rev som besatt i blåbärssnåren och såväl bärfisar som sniglar, blad och barr följde med. På vägen hem till mig pratade han sedan oavbrutet om vilken idiot jag var som inte hade tagit tillvara de fina nässlorna i våras och på hörnet utanför huset stannade han vid flädern och meddelade att vi ”fan inte skulle missa att skörda den”.

Väl hemma bredde vi ut en fuktig handduk på mitt lilla matbord och så började rensande. En fjärdedel av hinkarnas innehåll var skräp, mycket av det sådant som självt kan förflytta sig.

Efter en ungefärlig halvtimmes rensande fick min pappa återigen ett smärre utbrott. Denna gång handlade det om hur korkad jag hade varit när jag kom med förslaget att vi skulle plocka bären för hand, nu kunde jag ju se själv hur otroligt lätt det var att rensa och vilka mängder bär vi hade fått med oss. Under tiden hade jag fullt upp med att hinna peta bort alla de blad och barr som min pappa missade och, samtidigt, fånga in allt som på egen hand lämnade hinken, innan de lyckades söka skydd i mitt hem.

oförskämt

Helt utan anledning; presenter till kreti och pleti. Man känner sig onekligen bortskämd.

vindtyriga grodor

Bara för att jämföra.

ett smakprov

Det här är, på riktigt, inte några extra lyxiga eller speciellt dyra bakverk. Det är helt normala och hyfsat billiga bakelser från typiska ”konditoriet nere på hörnet”-konditorier, du kan inte gå ett kvarter i innerstan utan att hitta dem. I Paris alltså.

råttatouille

 

En liten butik i centrala Paris.

dagens container-fynd

 

 

Den övre delen är litet skev, men det verkar inte vara svårfixat.

Det var L som såg den. Högst upp låg den, liksom balanserandes på ett torn av bråte i metallsoporna, nästan som om den som lagt den där hade tänkt på att någon kanske ville ta den.

På väg hem stannade vi vid en bänk intill Kvarnbacksvägen. L påstod sig ha sett en fästing och ville inspektera sina tår. När vi satt där i solen gled politibilen förbi på gatan framför oss och jag fick en känsla av att allt verkligen var precis som vanligt.