kastrullerna

Ingenting nytt på sopstationen igår, folk slänger fortfarande sitt trädgårdsskräp i alla containrar.
Så min pappa tog återigen med sig en rostfri kastrull, antagligen för att inte behöva gå därifrån tomhänt. Och för att visa att han överlistar dem, de som arbetar där, de som ska se till att så få som möjligt faller ner i containrarna och att ingen stjäl. Kapo, kallar han dem, min pappa.

De senaste veckorna har det varit ovanligt glest med fynd och min pappa har tagit med sig en kastrull varje gång. Han gömmer den innanför sin jacka och jag har lagt märke till att han väljer allt större kastruller, liksom som för att testa sina gränser.

ett bra försök?

Anslagstavlan på Ica Roslagstull. Man kunde ju tycka att han kunde ha bifogat en bild.
Jag sparar numret ifall någon skulle känna sig hugad, bristen på bild till trots, det är bara att höra av sig.

läget förvärras

Det var menat mest som ett skämt, att man vet att man är riktigt tråkig när man blir lite glad, när det känns som om det förgyller ens dag, att hitta icas medlemstidning innanför dörren när man kommer hem. (Jag sa det till min sjukgymnast. Han sa att han gillar icas medlemstidning och det lät som om han kanske menade att han blir lite glad när han kommer hem och hittar den innanför dörren, som om han åtminstone inte blir besviken. Sympatiskt. Det fick mig att tycka ännu lite mer om honom.)

Det här är mindre av ett skämt; man vet att man är tråkig, eller åtminstone att man för tillfället för en ganska tråkig tillvaro, när man försöker att räkna ut hur många gånger man har träffat sin sjukgymnast efter det tillfället då icas medlemstidning kom på tal, i syfte att försöka bilda sig en uppfattning om när nästa nummer kommer. Och om det, senare samma dag, som det nu gjorde, visar sig att tidningen ligger där innanför dörren när man kommer hem. Då är det riktigt illa.
Jag måste verkligen göra någonting åt det här.

herre min skapare

Klockan är strax efter åtta, L har precis avslutat en mattebok för femte klass och nu kommer ungen ut från sitt rum, endast iklädd hög svart hatt och beväpnad med en gitarr och en trollstav.

på löplabbet

Redan när expediten närmade sig, med självsäkra steg, förstod jag att jag var avslöjad. Jag försökte att ställa tillbaka skon som jag höll i, men det var för sent.

– ”De där skorna är bra för någon med ett neutralt löpsteg.”

Sa han, och det hördes tydligt att han redan hade avgjort att jag inte var en sådan, att det syntes lång väg att jag inte hade begåvats med något neutralt löpsteg.

Nu vet jag ju inte exakt vad ett neutralt löpsteg är eller, snarare vet jag ju inte vad ett neutralt löpsteg innebär. Men det hörs ju att det är någonting bra. Det hörs ju att det neutrala löpsteget kunde väga upp andra tillkortakommanden.

”Hej, jag är inte riktigt riktig, men jag har ett neutralt löpsteg!”

”Jag är manodepressiv och ful, men jag har ett neutralt löpsteg”

svinvaccin

Vana trogen gick jag in på min vårdcentrals hemsida och möttes där av budskapet att de hade fått vaccin igen och att de nu även vaccinerade kreti och pleti.  Det stod: ”Vi har vaccin! Från 2/11 vaccinerar vi igen, mottagning 15-19. Nu är alla välkomna!!” Det stod verkligen ”Nu är alla välkomna!!” (med två utropstecken, ja).

Så jag gick dit, tjugo i tre för att vara på den säkra sidan, jag fick en hälsodeklaration att fylla i och en kölapp, det var en av de sista. Sedan blev det min tur och jag gick in till sköterskan. Hon tittade snabbt igenom hälsodeklarationen, lade den i högen bland de andra och ställde några snabba frågor, sedan stack hon mig och så sa hon: ”Ja, du tillhör ju ingen riskgrupp, men informationen vi gick ut med var fel och det är ju inte ditt fel”.

Väl ute vid entrén möttes jag av en ringlande kö av synbart uppgivna tanter och farbröder, samt andra individer av uppenbar riskgruppstillhörighet. Men vaccinet var slut.

Jag har stulit en dos vaccin, högst troligt från ett sjukt barn eller från en liten, söt farbror med många barnbarn och, jo, jag skäms faktiskt, på riktigt. Inte så mycket för att jag snikade till mig en dos vaccin när det inte var min tur, utan för att jag, rent spontant, kände en viss lättnad över att omständigheterna inte kom till min kännedom förrän det var för sent.

jaha, var är vi nu?

Egentligen har jag ingenting vettigt att skriva. En snabb tillbakablick visar att jag nog inte har haft det på ganska så lång tid. Om någonsin.

Och man kan ju faktiskt inte låta bli att skriva alls, under evighetslång tid, för att sedan, sporadiskt, slänga in meningslösheter och trams, men det mesta i min tillvaro handlar just nu om mig och jag börjar bli riktigt trött på mig själv, jag vill verkligen inte skriva om mig.

Allt jag verkligen vill berätta handlar om människor som jag inte får berätta om. Jag skulle vilja berätta om L, om alla spännande och fantastiska saker han har för sig, men det får jag inte. Eller om R och M, men flera av deras arbetskamrater läser, så det får jag inte heller.

Jag skulle vilja berätta om skomakaren vid Hötorgets tunnelbanestation, men då skulle han kunna råka illa ut, så det kan jag inte göra. Eller om damfrisörskan jag ser så gott som dagligen, men jag är inte säker på att jag skulle klara av att berätta om henne på ett sådant sätt att hon inte blev ledsen, om det någonsin, mot all förmodan, kom till hennes kännedom. Eller om sjukgymnasten, men det vågar jag inte.

kretiochpleti lever farligt

sammanfattningsvis

Uppdatering, sent om sider: Bären var ruttna. Min pappa blev arg.

söndagsångest

Min pappa är i antågande, vi ska plocka bär.

Annars händer det verkligen inte särskilt mycket. Eller, egentligen händer det väl en hel del, men det känns som om det som händer pågår i en paus, som om allt står stilla som inför en stor förändring och som om jag själv bara väntar på att hela mitt liv ska ha landat i någon slags ny tillvaro.

 

Min mobiltelefon har fått fnatt. Varje gång jag trycker på snooze-knappen skapas ett nytt väckningsuppdrag. Jag ställer in mobilen på att ringa klockan 05.30 och när den sedan ringer och jag aktiverar snoozefunktionen skapas samtidigt ytterligare en väckning för samma tidpunkt, en tidpunkt som nu, vid snoozefunktionsaktiverandet, anses vara passerad och därför inte kommer att göra sig påmind förrän nästa morgon.

Nästa morgon, återigen klockan 05.30, väcks jag av mobilen, men nu, när jag aktiverar snoozefunktionen för den första väckningen, ligger den andra kvar och mobilen ringer igen, ca 30 sekunder efter att jag har snoozat den första väckningen. Samtidigt skapas ett tredje och sedan ett fjärde väckningsuppdrag, ett för vardera snoozningen. Det händer bara för den första snoozningen och trycker jag bort väckningen en andra gång skapas inget nytt uppdrag.

Det tog ett tag innan jag upptäckte det här, jag tyckte visserligen att snoozeperioderna kändes märkbart kortare, men de första två morgnarna snoozade jag bara mina två gånger fem minuter (trodde jag) och sedan gick jag snällt upp och duschade. På den tredje dagens morgon började jag bli lite orolig över hur många gånger jag egentligen snoozade.

 

Men det var inte det värsta. Det värsta var en sådan där sak som nästan bara händer mig, en sak helt i klass med brandvarnaren.

För att ta det hela från början måste jag först berätta vad som hände precis innan den verkliga mobiltelefonincidenten.

Jag hade en ledig förmiddag och tänkte att det var väldig länge sedan jag träffade U. Så jag skickade ett sms: ”Hej! Har du tid och lust att fika nu på förmiddagen?”, har jag för mig att jag skrev. Men jag råkade skicka meddelandet till hennes hemtelefon och märkte det inte förrän någon timme senare, då skickade jag ett nytt sms, den här gången till hennes mobilnummer.

Hon svarade genast att det ville hon gärna göra. Och så frågade hon om det var jag som hade lämnat ett kusligt meddelande på hemtelefonen tidigare på morgonen. Det visade sig att hon hade fått ett samtal, enligt nummerpresentatören från ett nummer som hon tyckte sig känna igen som mitt, men när hon svarade var det en otäckt mekanisk tantröst som upplyste henne om att hon hade fått ett meddelande och som sedan frågade henne om hon ville gå och fika. När hon försökte svara avslutades samtalet. Det är alltså det som händer om du får ett sms till hemtelefonen, Teliatanten läser upp det för dig. Med samma entusiastiska tonfall som telefonbankstanten.

Ganska direkt efter att jag slutat skratta åt händelsen skickade jag ett sms till min syster, hon skulle passa L en kväll senare i veckan och behövde påminnas om vissa praktiska detaljer. Som ett fånigt, och väldigt internt, skämt avslutade jag meddelandet med ”din jävla häxa”. Jag skrev alltså: ”Du får komma ner och släppa in mig då och glöm inte att du ska passa L din jävla häxa. Sedan skickade jag meddelandet.

När ett skickat meddelande har levererats till mottagarens mobil får jag upp ett meddelande om detta, det dyker upp en liten ruta som säger ”meddelandet levererat till” och så det nummer jag har skickat det till. Men nu har min telefon fått för sig att, istället för att visa det nummer jag verkligen har skickat ett meddelande till, välja ett nummer på måfå bland senast uppringda.

Detta uppdagades i samband med just det här meddelandet till min syster. Jag hade precis skickat det och sekunden senare kom bekräftelsen: ”meddelande levererat till xx-xxxxxxxx”. Men det var inte systerns nummer, det var ett vanligt telefonnummer, ett telefonnummer som jag kände igen, men inte kunde placera.

Efter en snabb titt på eniro kunde jag till min stora fasa konstatera att meddelandet, enligt bekräftelsen, hade skickats till den stilige sjukgymnasten. Till den stilige, trevlige sjukgymnasten som helt säkert redan tycker att jag är konstig nog som det är och som precis då hade påbörjat sin telefontid. Som första samtal den dagen skulle han få Teliatantens uppläsning av mitt sms, där jag kallade honom ”din jävla häxa” och krävde att han skulle passa min odrägliga unge. Panik.

Nu verkar det, tack och lov, vara så att sms:en kommer fram till den person de är avsedda för och inte till det nummer som senare anges i bekräftelsen, men de där evighetslånga sekunderna innan jag kom på att kontrollera mottagarnumret i mappen för skickade meddelanden och innan jag fick bekräftat att det hade kommit fram till systern. Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det.

min pappa

I brist på eget grovsoprum hade min mamma lämnat en riktigt gammal borrmaskin, av märket black & decker, i en påse i min hall. Min pappa fick givetvis syn på den och frågade, misstänksamt, vad jag skulle göra med den. Jag svarade att det var min mammas gamla, att den hade kortslutit och att den skulle slängas.

Min pappa fick något mörkt i blicken. Slängas? Den, skulle den ha kortslutit? Knappast, sådana där går aldrig sönder!

I ett obevakat ögonblick kopplade han in den och, pnäpp, så hade huvudsäkringen (ja, den nere i källaren) gått. Klockan var 14.30, det var söndag.

Så här ser luckan till en av spärrkurerna i Hötorget ut. De två vita plastknopparna sitter  på det som utgör stängningsanordningen. Man kan visserligen fälla ned den lilla luckan, men för att stänga helt måste man föra de två plastknopparna åt sidan. De kärvar alltid.

I just den här spärren satt en av mina spärrvakter häromdagen. Framåt eftermiddagen dök det upp en trafikant, en rätt så ung tjej, som irrade omkring i biljetthallen på det där sättet som är så typiskt för trafikanter som överväger att komma fram och ställa en fråga, men som är så säkra på att svaret borde finnas i biljetthallen att de inte riktigt vågar.

Efter en stunds irrande kom hon fram till barnvagnsgrinden och viskade någonting om en informationsskylt. Spärrvakten hörde inte vad hon sa och bad henne komma närmare. Hon rundade den kakelklädda pelaren framför spärren och lutade sig närmare. Återigen viskade hon något om en informationsskylt, men spärrvakten hörde inte vad, trots att han nu lutade sig fram med örat mot luckans öppning. Så hon kom ännu närmare, hon liksom sträckte sig in så att hennes mun nästan var inne i spärren, bara centimeter från spärrvaktens öra och nu kunde han höra henne.

Hon ville veta om han hade sett någon sådan där informationsskylt med det nummer man kunde ringa om man misstänkte att man hade fått svininfluensa.

Haha!

Jag är en Christmas Cake!

”Christmas Cake

In Japan, age counts.    Especially if you are a woman.    The ideal of feminine beauty in Japan is youth and innocence.    Plus, there’s a lot of pressure on women to get married.    So, if you’re an unmarried woman, and heading towards thirty, we’d say that you’re being ”left on the shelf” or maybe ”past your sell-by date”.In Japan though, they compare such women to a ”Christmas Cake”.    It may well be sweet and delicious, but no one really wants any after the 25th.    So, if you’re an unmarried Japanese woman, after the age of twenty five, you’re in extreme danger of becoming a Christmas Cake.”

dagens affirmation

Idag ska jag gå in för att ha en perfekt dag. En enda av alla dessa dagar ska jag bete mig fullt ut vuxet och sansat i alla situationer som kan tänkas uppkomma. Jag ska tänka på hur hur jag uppfattas av andra, vad jag ger för intryck, utan att för den sakens skull bry mig om eller låta mig begränsas av vad andra tycker om mig.

Vi får väl se hur bra det går.

Stockholmshem har slagit på värmen igen. Det innebär för min del att luftningssäsongen har börjat. Vissel och pip.

Oroa dig inte Michaela, dina bär plockades för hand och i Norrtälje.

”Vi har en papp-dag idag och jag har inte den blekaste aning om när han tänker komma eller på vilket humör han kan tänkas vara. Han kan komma om en timme eller om fyra, han kan vara på ett strålande och lätt maniskt humör eller på ett hetskt och ilsket.”

Ungefär så började jag mitt inlägg, klockan 10:05 i går morse. Precis då ringde det på dörren. Han var irriterad och minst sagt paranoid, man skulle kunna säga att han var på krigsstigen. Det börjar dra ihop sig till årsmöte i bostadsrättsföreningen igen och det är alltid ett stort orosmoment. För mig innebär det mer eller mindre framgångsrika försök att hålla honom på god fot med styrelsen eller åtminstone se till att han inte öppet anklagar dem för narkotikahandel. För honom en kamp mot klockan för att lyckas avslöja felaktigheterna i årsredovisningen och för att hitta det slutliga beviset för styrelsens knarkhandel.

Vi gick runt sjön bort mot återvinningsstationen, som vi brukar göra. Luften var varm, men klar, en perfekt sensommardag med bara några få droppar regn från en nästintill klarblå himmel. Vi hittade ingenting den här gången, så här års slänger folk mest äpplen, ibland hela träd, men min pappa tog ändå med sig en gammal aluminiumkastrull, mest för sakens skull, tror jag, för att inte gå därifrån tomhänt.

Vi tog ungefär samma promenad för en vecka sedan, men då gick vi inte varvet runt sjön och för att promenaden inte skulle bli för kort föreslog jag att vi skulle gå genom skogen hem. Hade jag vetat då, vad som gömde sig i skogen, hade jag aldrig kommit med det förslaget. Vi hittade blåbär, hur mycket blåbär som helst.

Min pappa blev genast eld och lågor, bärplockare skulle hämtas, och rejäla hinkar, här kunde vi ju ”riva av flera liter på mindre än en timme” (återigen; hej sniglar!). Jag försökte, lite försiktigt, föreslå att vi skulle plocka bären för hand, så att det skulle bli lättare att rensa, men det fnös han åt. Visserligen, sa han, kunde det hända att bären var så pass saftiga att de skulle mosas av plockaren. I så fall, sa han, var det bara att koka hela smeten så fort vi kom hem.

Jag kunde verkligen se det framför mig. En geggig blandning av blåbär och insekter, kokandes på min spis. Men han såg så lycklig ut, han var så glad att det smittade av sig. Han lyste liksom upp, för första gången på så väldigt länge, och jag ville plötsligt inget hellre än att tillmötesgå hans önskemål. Så vi bestämde att vi skulle ta hinkar och bärplockare med oss och gå dit igen, den här helgen. Det var också ett misstag.

Min pappa samlar inte på saker, han hamstrar. Han hamstrar maniskt och det blir alltid för mycket. Tanken med gårdagens bärplockning var att glädja honom, dels genom att göra någonting tillsammans, någonting som han skulle uppskatta och dels att, för en gångs skull, tillmötesgå hans vilja, inte säga nej och bromsa, inte manipulera och försöka få honom på bättre tankar.

Goda intentioner blir inte alltid (rätt så sällan, faktiskt) riktigt som man har tänkt sig. Min pappa blev inte lugn och glad av att plocka bär, han blev ännu hetsigare och bärplockningen verkade bli något av en ventil för alla de projekt som jag, på ett eller annat sätt, hade satt stopp för.

Han rev som besatt i blåbärssnåren och såväl bärfisar som sniglar, blad och barr följde med. På vägen hem till mig pratade han sedan oavbrutet om vilken idiot jag var som inte hade tagit tillvara de fina nässlorna i våras och på hörnet utanför huset stannade han vid flädern och meddelade att vi ”fan inte skulle missa att skörda den”.

Väl hemma bredde vi ut en fuktig handduk på mitt lilla matbord och så började rensande. En fjärdedel av hinkarnas innehåll var skräp, mycket av det sådant som självt kan förflytta sig.

Efter en ungefärlig halvtimmes rensande fick min pappa återigen ett smärre utbrott. Denna gång handlade det om hur korkad jag hade varit när jag kom med förslaget att vi skulle plocka bären för hand, nu kunde jag ju se själv hur otroligt lätt det var att rensa och vilka mängder bär vi hade fått med oss. Under tiden hade jag fullt upp med att hinna peta bort alla de blad och barr som min pappa missade och, samtidigt, fånga in allt som på egen hand lämnade hinken, innan de lyckades söka skydd i mitt hem.

oförskämt

Helt utan anledning; presenter till kreti och pleti. Man känner sig onekligen bortskämd.

vindtyriga grodor

Bara för att jämföra.

ett smakprov

Det här är, på riktigt, inte några extra lyxiga eller speciellt dyra bakverk. Det är helt normala och hyfsat billiga bakelser från typiska ”konditoriet nere på hörnet”-konditorier, du kan inte gå ett kvarter i innerstan utan att hitta dem. I Paris alltså.

råttatouille

 

En liten butik i centrala Paris.

dagens container-fynd

 

 

Den övre delen är litet skev, men det verkar inte vara svårfixat.

Det var L som såg den. Högst upp låg den, liksom balanserandes på ett torn av bråte i metallsoporna, nästan som om den som lagt den där hade tänkt på att någon kanske ville ta den.

På väg hem stannade vi vid en bänk intill Kvarnbacksvägen. L påstod sig ha sett en fästing och ville inspektera sina tår. När vi satt där i solen gled politibilen förbi på gatan framför oss och jag fick en känsla av att allt verkligen var precis som vanligt.

jahapp

Väckarklockan, hemtelefonen och mobilen, alla var ställda på ringning klockan sex i morse, den tid jag gått upp varje morgon den senaste veckan och som jag har varit rädd att missa. Just idag hade jag kunnat fått sova till halv åtta.

När jag hörde hemtelefonens svaga, men lätt enerverande pip blev jag genast otroligt irriterad. Egentligen förstår jag inte varför, jag hade vaknat och gått upp redan vid halv sex, men bara det att behöva skynda ut för att få tyst på eländet och för att, kanske, hinna stänga av de andra som går några sekunder efter. Och bara vetskapen om att jag, om jag hade kunnat sova, hade blivit väckt i ottan i alla fall, av egen klantighet. Det känns fortfarande som om det har förstört min dag.

Min första väckarklocka var en rosa klockradio med en hemsk, genom märg och ben trängande väckningssignal, ungefär samma ljud som grannen som slagborrar, möjligen något ljusare. Av den vaknade man innan signalen gått igång, som av någon slags instinkt eller av själva andetaget innan den började skrika. Man kastade blixtsnabbt ut en hand och tryckte på snooze-knappen, då fick man sova tio minuter till.

Just de där tio minuterna verkade vara standard för väckarklockor med snooze-funktion. Då, nu verkar de flesta ha fem minuter. På fem minuter hinner man ingenting, inte ens somna om, att snooza fem minuter är inte skönt, det är ren tortyr, värre än klockradions borrsignal.

På mobilen kan jag själv välja snooze-tid. Man kan välja mellan fem, tio, tjugo eller trettio minuter, men till skillnad mot klockradion, som hade en stor snooze-knapp mitt på och en liten, krånglig avstängningsknapp på baksidan, måste man trycka på en liten knapp på sidan och sedan klättra i menyer innan man kommer åt snooze:et. Den stora, röda lurknappen på framsidan stänger av alarmet helt.

bisättaren

Jag var på väg hem till R och M när jag fick syn på den igen. Politibilen.

Det var på Sveavägen, i höjd med Markvardsgatan. Jag hade precis gjort mitt bästa för att inte titta när en extremt hårig man böjde sig ner alldeles intill mig på ett sådant sätt att hans extremt håriga rygg och bakdel blev synliga, ni vet en sådan där sak som man verkligen inte vill se, men en situation där man inte kan titta bort snabbt nog utan att riskera att såra. Jag gjorde verkligen mitt bästa, jag såg rakt fram och tänkte att jag inte såg någonting. Det var då politibilen uppenbarade sig i ögonvrån och jag tittade dit, blixtsnabbt.

Precis samtidigt ryckte föraren till och tittade åt mitt håll, jag gissade att det berodde på min reaktion, att jag hade sett vettskrämd ut och att han hade reagerat på det. Sedan hade han passerat.

Det var  inte första gången jag såg den i de där trakterna, för bara några veckor sedan såg vi den alla tre, precis utanför deras port, och i höstas, den där dagen då jag missade bussen och ansträngde mig till mitt yttersta för att inte bete mig som en trafikant, då stod den relativt nära, på Roslagsgatan. Det var där den stod idag. Jag hann ifatt den.

Jag såg den redan på långt håll och bestämde mig för att jag var tvungen att ta en omväg för att gå förbi den, liksom för att bevisa för mig själv att jag inte är så rädd för den längre. Jag resonerade som så att om bileländet stod på ungefär samma plats, eller åtminstone inom ett väldigt begränsat område, vid så många tillfällen, då var det någon som bodde i området, de kan inte vara där i tjänsteärenden så ofta.

När jag närmade mig den såg jag att det satt en person på förarplatsen och ju närmare jag kom desto mer bekant tycktes mig den här personen. Det var grannen!

Nej, det var det givetvis inte. Men efter att grannen hade blivit hämtad och efter att politibilen kort därefter hade dykt upp på min nya adress, när jag var som allra räddast för den, då lyckades jag leta reda på en person på flashback, en som faktiskt arbetade i polititjänst (och som kunde lugna mig med att de inte alls hade haft någon hämtning på min nya adress utan bara besökt en kollegas dotter). Det var han som satt på förarplatsen.

Jag hade bara sett ett fåtal bilder på honom, på facebook, och personen i bilen var bara måttligt lik den jag hade sett  på bild, men det var ändå någonting bekant över honom, så jag gick fram till bilen och frågade, genom den nedvevade rutan om det var han. Han såg förvånad ut först, men han förstod direkt att det var jag och han berättade att han hade trott sig se mig på Sveavägen bara några minuter tidigare. Vi talades vid en stund, tills hans kollega kom, och sedan åkte de iväg. När de hade försvunnit kom jag på att jag faktiskt hade stuckit in min hand genom den nedvevade rutan, jag hade haft handen inne i politibilen.

man inbillar sig att man är rätt bra ändå

Jag satt uppe sent i går kväll och försökte att gallra litet i allt gammalt skräp jag har sparat på macBebis . Så hittade jag en pdf-fil med något slags utlåtande om något slags vårdnadsbidrag. Först blev jag förvånad över att jag hade sparat någonting sådant, sedan blev jag smått förskräckt. Jag tyckte visserligen att den som hade skrivit texten hade rätt i sin analys av effekterna av införandet av detta, synnerligen omfattande, vårdnadsbidrag, men av texten att döma var det redan klart att det skulle införas. Varför hade ingen reagerat? Det var ju vansinne! Jag kollade datumet, maj 2008, och då gick det upp för mig. Det var min egen inlämningsuppgift från kursen i allmän rättslära.

jag blir knäpp

Jag drivs sakta, mycket sakta, men säkert, till vansinne!

Med dryga timmen kvar till mina nya 5 GB per månad med hyfsad hastighet på det så kallade mobila bredbandet går väl i och för sig drivandet till vansinne rätt snabbt. Bra mycket snabbare än den satans snigelhastigheten på den eländes datatrafiken, jag kommer överhuvudtaget inte in på min internetbank.

L och jag har, förutom det fåtal timmar jag plockade bär, praktiskt taget suttit ihop de senaste fyra veckorna och nu driver även vi varandra till vansinne. Missförstå mig inte nu, han är otroligt trevlig och det är faktiskt till och med mycket givande att umgås med honom, men han pratar oavbrutet, han är inte tyst en sekund, han pratar från det att han vaknar på morgonen till dess att han somnar på kvällen. Det är så jag vet att han har somnat, när det blir tyst inne i hans rum. Nu händer det väl i och för sig att pratar i sömnen också, men då brukar det inte vara någonting som jag måste svara på eller ta ställning till. Det är det annars, saker jag måste svara på (gärna sådant jag inte kan svara på) eller saker jag måste ta ställning till. Och jag orkar inte, jag förmår bara inte, att lyssna hela tiden, särskilt inte när det handlar om pokemon eller olika banor på mario kart. I dag har han pratat konstant om taltrianglar och jag har haft totalt fyrtiofem minuter vuxenkontakt.

Jag tycker faktiskt inte att vare sig ekonomin eller det rent praktiska är det som är tungt som ensamstående, det är bristen på någon annan som kan gissa vad som händer om Yoshi har en stjärnbil och och får en guldsvamp.

bugcatcher!

Som om det inte vore nog med den mikronfonförsedda burken! Den ingår i en serie insektsrelaterade leksaker från Alga; Bugcatcher, Bugwatch, Bugbag och Bugsound. Jag överväger faktiskt att köpa två stycken av den senare. En att ha själv, bara så att jag kan känna mig lugnt förvissad om att jag, i det fall jag skulle känna ett behov av det, har möjligheten att plåga mig själv till det yttersta utan risk för kroppsskador. Och så en att spara, som present till någon stackars ännu inte utvald.

Bugcatchern, den på bilden, är jag än mer tveksam till. Bara beskrivningen:

”En innovativ samling leksaker, utformade för att stimulera nyfikna barn och göra lärandet till ett lekfullt äventyr. Fånga allt som surrar i luften med bugcatcher! Sug upp småkryp med den kraftfulla insektsfångaren och studera dina fynd genom förstoringsglaset. ”

”Sug upp små kryp genom den kraftfulla insektsfångaren”. Hur stora små kryp går in i den? Vilka små kryp är det som ska/kan fångas i den? Jag ser framför mig feta humlor som fastnar med ändan i insuget och föräldrar som blir tvungna att peta ut dem, insektsmos och överfulla behållare med insekter som äter varandra. Visst, det är bara insekter, men jag tycker att det är förbaskat onödigt att plåga dem i alla fall. Egentligen tycker jag att det borde vara samma sak som med klätterträd och stora stenblock– kan du inte ta dig upp själv har du ingenting däruppe att göra. Kan du inte ta i insekten (utan att skada den) har den ingenting i burken att göra!

apropå insektssurr

Kretiochpleti plockar bär

hörlurar ingår

Har du någonsin undrat hur det låter när en bärfis släpper sig?

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag ska tycka, jag är själv väldigt intresserad av småkryp och vad de har för sig. Men det här; en liten platsbehållare i vilken man ska placera infångade insekter för att sedan lyssna på deras, genom mikrofon förstärkta, surranden. I hörlurar.
Får man inte, barn som vuxen och åtminstone så här års, nog av sådant till vardags?

Eller, någon som känner sig hugad? Jag kan fånga en geting (om någon annan släpper ut den sedan) eller en nattfjäril. Någon som vill lyssna på det härliga sprakande av harkrankens spretiga ben i fångenskap? Eller en tvestjärt, hur låter en sådan?

De finns på Clas Ohlson just nu, av någon outgrundlig anledning till nedsatt pris. Jag funderar faktiskt på att slå till på en, även om det kryper i mig bara jag försöker föreställa mig användandet.

hunden

Han hör inte så bra, ser knappt någonting alls och han har inget vidare luktsinne, men han är väldigt, väldigt snäll.

smultron

Det gäller att vara ute vid precis rätt tillfälle.
Först smakar de ingenting, sedan ingenting, ingenting, och nästan ingenting, sedan underbart och sedan prutt.

landet

Känner jag mig själv rätt är risken överhängande att jag, i det fallet att jag läste detta någon annanstans än på min egen blogg, blixtsnabbt skulle trycka häpple och ”w”, morra avundsjukt och hitta någonting ”vettigare” att göra.

Så, idag har jag kokat en gudomligt god sylt på 1,5 liter nyplockade, solmogna smultron.

näpet

När jag krälade i blåbärsriset fick jag syn på den här; en liten skalbagge som rullar ett blåbär framför sig.

damen

När jag först steg i det lilla huset visste jag inte alls vad som väntade mig. Av det jag hade läst i journalerna kunde det vara vad som helst och vana trogen var jag säker på att jag skulle mötas av ett monster. En stor, formlös klump av människokött var vad jag hade föreställt mig, med varande sår som skulle läggas om och tunga, urinmättade blöjor.

Det visade sig inte stämma. I huset bodde en mycket liten, mycket skröplig varelse, vars tillvaro bestod av halvätna sodexhomatlådor som skulle diskas ur och sparas i staplar, lådor och lock var för sig, det är ju synd att kasta. Jag undrar ofta vad det är alla dessa människor har tänkt sig för de saker som det bara är synd att kasta, vad det är som gör att det skulle vara mindre synd att spara dem.

Det luktade instängt, men rent i huset och av inredningen fick jag en känsla av att på året när kunna säga när tillvaron vände för varelsen som nu stod framför mig, när allting plötsligt rasade.

Med långsamma rörelser tog hon mig med sig ut i trädgården, oavbrutet pratandes om vad hon skulle göra i helgen, när hennes vänner kom, vänner som inte hade varit där på många, många år. Hon var så glad, sa hon, och hon lät glad, men när jag mötte hennes blick kunde jag inte se någonting annat än avgrundsdjup sorg.

mina grannar

Allt händer alltid samtidigt, det bara är så.
I ett hus där de flesta så gott som aldrig är hemma, där många använder sin lilla lägenhet enbart som övernattningslägenhet och dessutom bara under kortare perioder, där får man helt enkelt räkna med att när de väl är hemma så är de det allihop.

Så grannen bredvid mig är hemma, hans barn likaså. De hade någon slags fest i förrgår. De spelade boten Anna på hög volym. Men jag kan hantera det, klockan var inte mycket och de har skärpt sig, de håller sig inom rimliga tider numera.

Tyvärr råkade grannen under dem också vara hemma. Grannen under dem är minst sagt lättstörd även i vanliga fall, vid ett tillfälle kom hon och ringde på hos mig med en namninsamling för att få grannen över henne vräkt. Anledningen? Han går med tunga fötter, pratar för högt i telefon och, jag vet inte om den här punkten var den viktigaste, men jag fick en känsla av det, när han går upp på natten och pissar hörs det i hela huset. Mannen i fråga är nästan aldrig hemma.

Nu var grannen ovanför henne hemma igår, för första gången på väldigt länge. När musiken drog igång var klockan strax före sju och när de stängde av den var klockan fem i åtta. Först hörde jag henne knacka med vad jag tror är ett moppskaft (skulle dock inte förvåna mig om det var en kvast). Hon gick ut hårt, med fyra kraftiga knackningar, tätt följt av en längre serie som placerades i taket så nära min vägg att man kunde tro att det var mig hon var ute efter.

När det här inte hjälpte gick hon upp till grannen i fråga och ringde på. Huset är väldigt lyhört och jag hörde den ilskna signalen från deras dörrklocka skära genom musiken, som omedelbart stängdes av. Av samtalet som följde, av de delar jag lyckades uppfatta, har jag lärt mig följande: I hyreshus ska det alltid vara tyst, man kan inte spela musik, lyssna på radio eller springa i lägenheten. På dagtid är musik på mycket låg volym tillåten, men efter klockan 18.00 ska det bli tystare och tystare, efter klockan 20.00 bör man tänka sig för litet extra, man bör ställa sig frågan ”behöver jag verkligen gå upp?”. Och så fick jag veta att det finns hörlurar att koppla till tv:n.

Efter åtta blev det lugnt hos grannen bredvid, musiken tystnade, det ringde på dörren och jag kunde höra det välbekanta ljudet av gäster som anländer, en flaska vin som öppnades och ett stilla sorl. Precis när jag höll på att somna till det behagliga mummel som trängde genom den papperstunna väggen väcktes jag igen, av ilskna kvastskaftknackningarna i taket till lägenheten bredvid. Och så fortsatte kvällen.

Nu räcker det ju, givetvis, inte med att dessa två grannar råkade vara hemma.
Nej, tanten med hundarna är tillbaka, hon som steker fläsk en gång om dagen och slänger sådant som får sopbehållarna att lukta lik.

Klockan 05.15, strax efter måsmarschen, väcktes vi av ett kraftigt och ihållande dunkande, det ljud som uppstår när pudeln är instängd i sovrummet och försöker krafsa sig ut genom dörren. Detta pågick till strax efter åtta då tanten tog ut hundarna. Jag undrade faktiskt hur det kom sig att hon inte gick ut tidigare, eller åtminstone såg till att pudeln slutade krafsa. I morse fick jag svaret.

Krafsandet började vid femtiden idag också och det höll i sig, precis som igår. När L och jag gick till tvättstugan, vid sjutiden, pågick det fortfarande. Halvvägs till tvättstugan mötte vi tanten. Hon hade jobbat natt och lämnat hundarna ensamma.

Den snart sjuttiofyraåriga granntanten med hjärtproblem jobbar natt. Hon är sjuksköterska.

goda råd

Enligt Seneca fanns det bara ett bra sätt att göra sig vän med sin ledare (läs: chef). Man skulle vara ärlig.

Inget smörande eller inställsamt medhåll. Man skulle ärligt säga vad man tyckte och vara ledaren behjälplig med sin kunskap och sina uppriktiga råd.

Det här var under kejsar Nero och vad jag har förstått fick Seneca välja mellan att ta sitt liv och att torteras till döds.

äntligen!

arbetsplatser

Jag älskar sådana här lappar, de är så förtroendeingivande och de påminner en (i alla fall mig) om att det ofta är ungefär så hela arbetsplatsen fungerar.

nu har det börjat

Måsarna är tillbaka.

Egentligen har de varit här ett bra tag, men det är först nu de har kommit igång på allvar.

De andra fåglarna har i princip tystnat, vi väcks inte längre av koltrastsång i gryningen eller av den där lilla talgoxen som envisades med att hålla sig fast med klorna i vårt myggnät för att kunna ta i från djupet av sin minimala fågelkropp och ge ifrån sig ett genom märg och ben skärande ”tiitiipii”, rakt in i sovrummet. Till och med sparvarna håller sig lugna.

Det är då måsarna kommer igång på riktigt, till och med L vaknar (och han är inte direkt lättväckt, även om han själv hävdar motsatsen). Tidigare har de måsskrikit en kort stund tidigt på morgonen, någon gång mellan koltrasten och småfågelkakafonin, en tillräckligt kort stund för att man ska kunna somna om när de är klara. Men nu har de ungar. En unge rättare sagt, en fet måsunge som har lämnat boet och som spankulerar omkring på vår innergård om dagarna. 

Det verkar som om de har sin nattvila någon annanstans för varje eländes morgon börjar de skrika någonstans uppe vid skolan och sedan kommer de närmare och närmare, liksom drivandes med sina skrik, det där ännu inte flygfärdiga, feta fjäderfäet till fågelunge längs med vår gata.

Det tar dem dryga tjugo minuter att göra detta och när de väl är framme ska den feta ungen matas, även detta under skrik. En mås matar och de andra skriker och så turas de om. Jag vet inte om det är fler än föräldrarna som matar, men de är fem sex stycken som står runt om och bara skriker.

lägesrapport

17 dagar avklarade, 175 timmar, 322421 steg i tjänsten (enligt stegräknaren, jag vet inte hur pålitlig den är), fem flaskor alcogel och jag vet inte hur många par  latexhandskar.

När man, klockan 07.30, anländer till en brukare för att, redan på långt håll, se att trädgårdsstaketet pryds av ett par spindelmannenbadbyxor i större vuxenstorlek och att det sticker upp ett par gåstavar ur soptunnan och när man sedan kan konstatera att brukaren själv ligger spritt språngande naken i sin trädgård och snarkar, då kan man vara säker på att dagen bara har börjat.

Ibland tror jag att de har något slags kollektivt medvetande, om en får spel på morgonen får man helt enkelt räkna med att det blir en lång dag.

makabert inlägg

Vet ni vad det här är? Kan ni gissa vad det här är?

Det är den andra politibilen. Jag vet att jag påstod att det bara fanns en och att den betjänade hela Stockholms län. Länge var det så, men sedan förlorade företaget som har hand om polititjänsten sitt kontrakt med landstinget och nu finns det tre bilar. Egentligen räknas den här väl inte som politibil, men ändå, det är en likbil.

tappad

Just nu försöker jag jobba ihop en hyfsad julilön. Jag började först den 10/6 och timlönen är… ingenting att hurra för, så jag är utmattad, på gränsen till okontaktbar. Om någon känner sig åsidosatt och försummad så är jag ledsen, men jag ska vara normal igen i juli.

Och förresten! Om någon av er känner till förekomsten av ett kollektivavtal som ger arbetsgivaren rätt att dra av 30 min av arbetstiden för lunch och samtidigt planera in restid under den lunchen, så får ni gärna meddela mig!

ensamhet

Idag har jag fått lära mig att det finns tre olika sätt att göra saker ensam; i sin ensamhet, mol allena och solokvist.

När man gör någonting i sin ensamhet är det i allmänhet något av ett straff, ofta för att det man gör eller har tänkt göra är så obehagligt, korkat eller enerverande att ingen annan vill vara med på det. Man är helt enkelt dömd att göra, vad det nu var för något, i sin ensamhet.

När man gör någonting mol allena är man bara ensam. Man kan vara hjärtskärande, sällskapstörstande övergiven, för att det inte finns någon att dela görandet med, eller ensam för att man har valt det själv, för att man vill vara ifred.

Solokvist däremot, är en efterlängtad, välkommen ensamhet. När man gör någonting solokvist är det för att man inte vill dela det med någon annan, saker man gör solokvist är sådant man skulle göra i smyg om man var tvungen.

humlor

Det är ganska så kul att se vad folk har sökt på för att hitta hit. Det allra vanligaste är kreti och pleti, som nummer två kommer prematur ejakulation, sedan verkar folk vara rätt förtjusta i humlor, särskilt hushumlor och en av av mina favoriter är, som någon googlade, ”hushumla gör ont”.

Jag kan inte låta bli att undra om sökningen gjordes efter att personen i fråga blivit stungen, pga biverkningarna av sticket, eller om den gjordes redan när humleboet hittades, kanske för att väga behovet av ett avlägsnade mot kostnaden vid en eventuell motattack. För den som undrar kan jag, efter dagens hemtjänstuppdrag, berätta att hushumlan gör ont. Den gör jätteont.

Väldig många verkar vara ute efter ritningar till så kallade ”humleholkar”.

En väldigt enkel variant är att man tar en blomkruka med ett hål i botten och så letar man rätt på ett gammalt sorkhål (de är vanligare än man tror) eller något annat, ganska litet hål i marken. Man gräver upp jorden runt om och placerar jordkokan i krukan, så att sorkhålet hamnar precis innanför ingångshålet i krukans botten, och så stället man det hela, upp och ned, på ett fat och ställer eländet där man vill ha sina humlor.

Men tänk på att de gör ont.

dag 3 av 62

-”Kalsongerna i garderoben är blandade, så du får lukta vilka som är rena.”

Nej, men faktiskt; i helvete gubbjävel!

”vagnen” och ett ”fynd”

Så här ser den alltså ut. Vagnen, som tillsammans med mig var ”det konstigaste” kvinnan på perrongen någonsin hade sett. Man kan utan problem köra två fulla flyttlådor på den!

Och här är… ja vad det nu är, som inte är det konstigaste jag har sett, men tillräckligt hemsk för att jag skulle vara tvungen att ta den med mig hem.

ekipaget

Jag tänker inte ens försöka påstå att det inte skulle vara åtminstone småskumt att lasta ett gammalt barnvagnschassi fullt med saker för att sedan släpa med sig ekipaget i tunnelbanan, normala människor brukar faktiskt använda en bil till sådana saker. Och har de ingen bil brukar de låna en. Normala människor gör sådana saker så pass sällan att de till och med kan kosta på sig att ta en taxi.

Jag förstår med andra ord att det är en rätt så ovanlig syn; barnvagnschassi med fastmonterad flyttlåda, till bredden fylld av fastsurrat skräp.

Vad jag däremot inte kan förstå är dem som stirrar. Jag kan förstå att man tittar två gånger när eländet kommer rullande och jag har även full förståelse för sådana som tittar i smyg, sådana som pekar och viskar bakom min rygg, som sätter kufetikett och ler tillsammans. Det kan jag förstå.

Men människor som släpper allt de har för händer, som stannar för att stirra förvånat, ofta med öppen mun, som om de inte för sitt liv kunde begripa vad det är de ser. Som härom veckan när jag skulle gå över gatan uppe hos min pappa och ett par på varsin cykel stannade för att ställa sig och glo. Helt ogenerat. Vad är det för fel på dem? Det ger ett så vansinnigt ointelligent intryck.

När jag släpade dagens ”fynd” över perrongen vid S:t Eriksplan var det en kvinna som gjorde precis så. Hon stod och pratade med sitt sällskap, en man i 40-årsåldern och en äldre dam som såg ut att vara hans mamma. När hon fick syn på mig stannade hon upp mitt i en mening och bara stirrade, med munnen fortfarande öppen som om hon när som helst skulle återuppta samtalet, bara jag försvann ur hennes synfält. Hon följde mig med blicken, synade mig uppifrån och ned och så, när jag hade passerat henne med tre, kanske fyra, meter så utbrast hon, skrattande och med hög röst: ”Det där var det konstigaste jag någonsin sett! Hhahah, det finns så mycket konstiga människor!”

Jag kunde se att hennes sällskap skämdes när jag vände mig om och svarade: ”Ja, de enda det finns fler av är idioterna.”

Vad är det egentligen för fel på sådana människor? Visst det såg säkert riktigt konstigt ut, även om jag tvivlar på att det skulle kvalificera sig som det konstigaste för någon, men hur kan man vara så ohyfsad att man påpekar det? Hur kan man ens komma på idén att säga någonting, annat än i smyg? 

Som min lilla syster sa: ”Det svänger och har en talande text. Fniss.”

landet

Huset står kvar och naziugglans vinge har blåst upp igen.

sann medkänsla

Jag vet inte om det berodde på hans plågade min snarare än på kryckorna i sig, men när R blev ormbiten och släpade sig fram på kryckor förvånades jag över hur stor hänsyn folk visade. De flyttade på sig, gick åt sidan och höll upp dörrar, en del väntade till och med för att hålla upp dörren åt honom.

Idag upptäckte jag att folk verkar visa minst, faktiskt minst, lika stor hänsyn bara man bär en stor systembolagspåse i varje hand.

Ibland

När jag verkligen borde plugga, men inte orkar. När hjärnan är helt slut, men ändå behöver någonting att göra och nerverna inte ens klarar av Snood. Då saknar jag traderas köpesannonser.

De fungerade som så att man lade ut en liten annons om vad det nu var man sökte och så kunde andra medlemmar läsa annonserna och om det var någonting de hade, och kunde tänka sig att bli av med, skulle de starta en auktion och sedan svara med ett inlägg under annonsen.

Jag brukade roa mig med att läsa de där annonserna, mest för de märkliga konflikter som ofta uppstod. Som killen som annonserade efter begagnade ballerinaskor, välanvända begagnade ballerinaskor, och alltid fick svar från folk som tipsade om att det redan fanns auktioner av ballerinaskor uppe. Sedan kom någon in och svarade att dessa ballerinaskor nog inte var tillräckligt välanvända för att falla annonsören i smaken. Någonstans under annonsens livstid dök det sedan, oundvikligen, upp någon som någon gång hade sålt sina svettiga tofflor till honom och som kände sig kränkt och besudlad och ville varna alla andra.

Sedan var det de krävande annoserna. En favorit var medlemmen som under flera veckor, gång på gång, lade in en annons där hon sökte en Polarn & Pyret-jacka i en viss färg. Den skulle vara av senaste modell (som alltså fortfarande såldes i butik för närmare 700 kronor), den fick absolut inte vara mer än obetydligt använd och den fick inte kosta mer än 300 kronor. Ni kan ju tänka er. Om någon nu skulle vilja sälja en ny eller obetydligt använd jacka av det märket, hur stor sannolikheten är att den ”går” för det priset. På tradera.

Medlemmen i fråga var mycket otrevlig, svarade med tillmälen till dem som vågade sig på att tipsa om de auktioner som låg uppe, de borde ju liksom ha fattat att hon inte var intresserad av att köpa jackan för mer än 300 kronor! De som låg uppe kostade ju mycket mer! Jag undrar om hon någonsin förstod att det var auktioner.

Dessutom lade hon upp annonsen om och om igen, hon lade upp en ny så snart den tidigare inte längre var en av de femton första (av maximalt hundra, om jag inte minns fel). Det var inte populärt bland stamgästerna, som omedelbart gav sig på henne, och så var kriget igång, med tillmälen, hot och raderade inlägg.

Stamgästerna ja, de här köpesannonserna fungerade som något slags klotterplank med sådana där tvättstugetanter som operatörer, utan någon annan behörighet än den status de ansåg sig ha bland de andra medlemmarna. Det var en liten, bestämd grupp som styrde och ställde och det var alltid samma personer som svarade där, oavsett om det hade det eftersökta eller inte, bara för att hålla ordning och kontrollera att ingen ställde en fråga som inte hörde hemma där eller annonserade för ofta efter samma sak eller lade in flera annonser, visserligen för olika saker, men det tog ju plats från andra som ville annonsera.

Att annonserna sträckte sig ett par månader bakåt i tiden och att rubriken utgjordes av början på första meningen i annonstexten så att chansen att någon faktiskt såg vad man var ute efter ökade om det syntes i rubriken var mindre viktigt, tvättstugetanternas regel var en annons per medlem- annars får du verbalt stryk.

Som vanligt, för så är det så gott som alltid, fanns det de som vågade sätta sig upp mot traderatanternas tyranni och så var det bråket igång. Jag tror nog att det var därför de tog bort annonserna. Jag tror, det verkade så i början i alla fall, att man från traderas sida valde att acceptera vissa, mer oskyldiga, regelbrott som felplacerade portofrågor eller efterlysningar av borttappade medlemmar.

Det var först sedan traderatanterna gått överstyr som man valde att ta bort funktionen, men tanterna påstod ju förstås (i de oändliga diskussioner som plötsligt ansågs tillåtna bland annonserna) att det berodde på folks bristande annonseringsmoral.

Sedan fanns det ju en del roliga annonser också. De som helt uppenbart hade lagt in annonsen för att de hoppades kunna upprätta en kontakt med någon som kunde sälja dem det eftertraktade föremålet billigare. Och de som annonserade efter någonting konstigt eller som omgående behövde få tag på någonting vars begränsade användningsområde fick en att verkligen känna hur bråttom det var.

En av mina absoluta favoriter är den här:

Man kan liksom ana sig till att situationen börjar bli smått akut.